Gunnela Björk

Olof Palme och politikens medialisering

Under Olof Palmes tid som politiker förändrades villkoren för politiskt ledarskap. Etermedias expansion, vänsterradikaliseringen och nya journalistiska ideal ledde till att det på kort tid skapades nya villkor för politik och offentlig debatt. Maktförhållandet mellan medier och politiker förändrades när politikerna i allt större utsträckning anpassade sig till mediernas agerande. Dessa nya former av samspel och beroende mellan medier och politik brukar benämnas politikens medialisering.
Syftet med undersökningen är att beskriva och analysera förändringarna i relationen mellan journalister, politiker och det omgivande samhället med speciellt fokus på Olof Palme. Politikens medialisering skall undersökas som en historisk process där utvecklingen inte nödvändigtvis går i samma riktning hela tiden och där maktförhållandena inte är givna.
Undersökningen kommer att ha tre nära relaterade men urskiljbara delar: Den första delen lägger tyngdpunkten på de förändringar i det socialdemokratiska partiets organisation och arbetssätt som gjordes för att möta den nya situationen på medieområdet. Den andra delen sätter personen Olof Palme och hans förhållande till journalisterna i fokus. I den tredje delen skall mediernas framställning av Olof Palme och politiken belysas genom ett antal fallstudier. Undersökningen är en del i ett samarbete mellan historiker och statsvetare från Göteborgs universitet, Södertörns högskola och Örebro universitet som syftar till att belysa Olof Palmes tid som politiker ur olika aspekter.

Gunnela Björk, humanistiska inst, Örebro universitet

Den uppläggning som skisserades i ansökan har i det stora hela följts. Politikens medialisering har undersökts som en historisk process där Olof Palme var en viktig aktör. Undersökningen har haft några olika tyngdpunkter:
1) Olof Palmes förhållningssätt till journalister och medier med betoning på beroende, makt och kontroll.
2) Det socialdemokratiska partiets organisatoriska förändringar för att möta den nya mediesituationen.
3) Mediernas bilder eller berättelser om Olof Palme från 1950 fram till den sk Harvardaffären 1985-86.

I boken Olof Palme och medierna redovisas dock undersökningen kronologiskt om än olika teman får mer eller mindre tyngd i olika avsnitt. Jag återkommer längre ner till undersökningens huvudresultat.

Det källmaterial som använts är framför allt Olof Palmes arkiv och SAPs arkiv(bägge finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek - ARAB - i Stockholm). Därtill har ett fyrtiotal intervjuer gjorts, med journalister och tidigare medarbetare till Olof Palme. De flesta intervjuer har varit en till två timmar långa, de har bandats och till del skrivits ut.

Projektet har skett i samarbete med bl a Ann-Marie Ekengren (Olof Palme och utrikespolitiken) vid Göteborgs universitet och Kjell Östberg (Olof Palme i sin tid) vid Södertörns högskola. Vi har haft regelbundna träffar med fortlöpande diskussioner om våra forskningsuppgifter och läsning av respektive texter. Därutöver har jag haft stöd av forskningsmiljön i historieämnet vid Örebro universitet samt deltagit i Medie- och kommunikationsvetenskapsämnets forskningsprojekt "Politikens språk".

Forskningsinformativa insatser

Under projekttiden har jag varit medarrangör till och lagt fram delar av arbetet vid ett större seminarium på ARAB om pågående forskning om Olof Palme. Jag har också, som framgår av publikationslistan, redovisat en del resultat i artiklar under arbetets gång.

Den 22 maj 2006 anordnade prof Alf W Johansson ett seminarium vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola om min bok Olof Palme och medierna. Fyra inbjudna gäster kommenterade och diskuterade bokens resultat (Pia Brandelius, Olle Svenning, Stig Hadenius och Anders Ivarsson Westerberg). Ett femitiotal personer deltog i seminariet.

I höst är jag inbjuden att tala om min undersökning vid ett seminarium på Bokmässan i Göteborg. Vidare är jag inbokad för en offentlig föreläsning vid Örebro universitet och för ett seminarium i Stockholm, arrangerat av ABF i samarbete med ARAB. Därutöver har jag fått flera förfrågningar om föreläsningar på olika håll i landet och tackar ja i mån av tid och möjlighet.

Under den här punkten bör också nämnas att boken anmälts i flera tidningar och tidskrifter, som t ex Svenska Dagbladet (Understreckare 20/5 2006) samt uppmärksammats i SvT i en 25 min lån intervju (19/5 2006) och i P1:s God morgon Världen 9/4 2006)

Fortsatt forskning

Under projekttiden har jag också knutit kontakt med en tysk historiker, Daniela Munkel vid universitetet i Hannover, som i flera år arbetat med ett forskningsprojekt om den västtyske förbundskanslern och socialdemokraten Willy Brandt. Vi avser att under det kommande året skriva en artikel tillsammans som jämför de bägge statsmännens förhållande till medierna. I en kommande artikel ska jag tillsammans med professor Mats Ekström, MKV Örebro universitet, fördjupa de teoretiska resonemangen som nu ganska kortfattat förs i boken.

Sammanfattning av undersökningens resultat

Medier och politik har alltid i någon mening varit beroende av varandra och i det socialdemokratiska partiets mer än hundraåriga historia har partiet gång på gång fått anamma nya former för kommunikation med medlemmar och medborgare. Under 1950- talet, då den här undersökningen tar sin början, var det främst introduktionen av televisionen som skapade nya förutsättningar för politisk verksamhet. Få var mer lämpade att uppfatta och utnyttja de möjligheter som situationen erbjöd än Olof Palme med egna erfarenheter av journalistiskt arbete, insikter i amerikansk politisk kultur och intresse för medier. Att uppträda framför TV-kamerorna blev snart en del av hans politiska vardagsarbete. Medierna, inte minst televisionen, kom att bli hans viktigaste talarstol, något som tidvis renderade honom hård kritik från politiska motståndare.

"Det är inte personen utan politiken som är viktig." Det var ett mantra som Olof Palme upprepade i otaliga intervjuer. Ändå var det just hans person som många gånger stod i fokus för mediernas intresse, vilket Olof Palme själv bidrog till, accepterade och utnyttjade. Under den här tiden försvann tidigare självklara distinktioner mellan politikern och personen som ett resultat av en rad samverkande samhälleliga utvecklingstendenser: jämlikhetsideologin, informaliseringsprocessen och mediernas kommersialisering. Att televisionen snabbt fick en dominerande ställning hade också betydelse, eftersom televisionen är ett intimiserande medium som gör det svårt att skilja på sak och person. Men därtill kom Olof Palmes eget förhållningssätt: hans tillgänglighet, intensitet, förmåga att formulera sig i konflikttermer och beredskap att anpassa sig till mediernas arbetsvillkor. Han släppte med få restriktioner in journalister och fotografer i sin politiska vardag, tycktes trivas i umgänget med dem och betraktade medierna som en självklar och viktig arena för politik. Det resulterade i att han var synlig i medierna som ingen ledande politiker i Sverige före honom.

Undersökningen visar tydligt att tidens politiska frågor och ideologiska motsättningar avspeglade sig i vad medierna publicerade om Olof Palme. Redan i slutet av 1950-talet formulerades en berättelse i borgerliga tidningar om en ung man från överklassen som på grund av maktlystnad och karriärhunger svikit sin klass och sökt sig till socialdemokratin. Under början av 1960-talet växte det fram en positiv motberättelse som bidrog till att Palme när tiden var inne framstod som den enda tänkbara kandidaten till posten som socialdemokraternas partiledare och statsminister.

Under 1970-talet kom de bägge konkurrerande versionerna att existera sida vid sida. De var varandras förutsättning; utan den ena skulle knappast den andra ha existerat. Tiden präglades av starka politiska motsättningar, där en omvandling av samhället i socialistisk riktning för första gången på mycket länge framstod som ett hot, alternativt en möjlighet, till stor del förkroppsligad i Olof Palme. Klämd mellan det borgerliga blockets farhågor och den nya vänsterns förhoppningar, i en ekonomisk situation som på kort tid förändrades från expansion och ökande reformutrymme till allvarlig kris och stigande arbetslöshet, blev han föremål för både demonisering och personkult.

Olof Palme anpassade sig alltså till den nya mediesituationen, men det är lika riktigt att säga att han använde sig av den. Via medierna informerade han medborgarna om samhälleliga angelägenheter. Han lanserade och kommenterade politiska frågor och gjorde utspel i medierna i en utsträckning som periodvis uppfattades som ett problem i partiorganisationen. (Medialiseringens betydelse för de politiska partiernas och andra organisationers interna demokrati återstår för övrigt att undersöka.) Olof Palme bidrog till att medierna blev en dominerande arena för politisk kommunikation och att förhållandet mellan medier och politik blev föremål för offentlig diskussion på ett helt annat sätt än tidigare.

Att Olof Palme trivdes i umgänget med journalister har många vittnat om. För honom var de inte enbart verktyg för att nå vissa syften, utan tidvis också kolleger och kamrater i ett gemensamt politiskt projekt. Tydligast var detta åren före partiledarskiftet 1969, då många journalister i press, radio och TV hade starka sympatier för honom som representant för något nytt och radikalt i svensk politik. Olof Palme, å sin sida, mötte dem på en kamratlig och informell nivå, tillgänglig, spirituell, väl medveten om och beredd att tillmötesgå de krav som mediernas arbetsvillkor ställde. Förhållandet mellan Olof Palme och delar av journalistkåren var under denna tid i många avseenden symbiotiskt.

När journalistiska ideal och praktiker förändrades under 1970-talet, förändrades också förhållandet mellan Olof Palme och reportrarna. Särskilt sedan vänstervågen börjat klinga av och den kritiska distansen till makthavare blivit något av journalistikens adelsmärke, blev de snarare hans verktyg än hans kolleger, snarare hans motspelare än hans medspelare -åtminstone på den offentliga scenen. Den motsättning mellan granskare och granskad som spelades upp i intervjuer och utfrågningar, framför mikrofoner och kameror, var delvis en iscensatt konflikt ur vilken bägge parter hämtade sin legitimitet. Bakom scenen, på den mediala offentlighetens bakgård, var förhållandet mellan Palme och de politiska journalisterna fortfarande informellt och personligt, med tydliga inslag av kollegialitet. Samspel och samarbete tycks i längden ha gynnat bägge parter, vilket inte ska skymma att det i grunden handlade om en kamp om makten över den politiska dagordningen.

Att Olof Palme bejakade utvecklingen i riktning mot en mer självständig och professionell journalistik innebar inte att han frånhände sig möjligheterna att påverka vad som publicerades. Hans relationer till de politiska reportrarna kan beskrivas som en pardans där bägge ville föra. Mellan parterna fanns ett ömsesidigt beroende men också ständigt pågående förhandlingar om vilka villkor som skulle gälla för det journalistiska arbetet och vem som skulle ha makten över vad som publicerades i medierna. I dessa förhandlingar erbjöd Olof Palme användbar information, tillgänglighet, respekt för och anpassning till journalisternas arbetsvillkor och - inte minst - ett personligt förhållningssätt i utbyte mot (god) publicitet. De journalister som Olof Palme av någon anledning misstrodde eller hade negativa erfarenheter av fick sämre villkor.

En följd av journalistikens professionalisering var partipressens minskande betydelse, men den här undersökningen pekar mot att talet om partipressens död inte ska överdrivas. Under hela perioden, alltså från 1950-talet och in på 1980-talet, var angrepp på eller kritik mot Olof Palme sällsynta vare sig vi talar om ledarsidorna eller nyhetssidorna i de tidningar som stod arbetarrörelsen nära. Det var nästan uteslutande i den borgerliga pressen som olika "affärer", med udden riktad mot Olof Palme och/eller socialdemokratin, offentliggjordes. Om de borgerliga tidningarnas, och då framför allt högertidningarnas, ledarskribenter var hans mest högljudda åklagare, var ledarskribenterna i socialdemokratiska tidningar med få undantag hans försvarsadvokater. Sammantaget innebar det att kritiken i medierna av honom eller av en "affär" aldrig blev helt enstämmig. Den metadiskussion som pågick mellan borgerliga och socialdemokratiska tidningar, framför allt på ledarsidorna, om huruvida Olof Palme förföljdes och smädades i medierna alternativt försvarades in absurdum kan läsas som mediesfärens egen självförståelse av att den inte bara speglade verkligheten utan även bidrog till att konstruera den.

Men det var inte bara journalistiken utan också politiken som professionaliserades. En förutsättning för detta var att partierna genom det statliga partistödet fick utökade ekonomiska resurser som användes till större och mer specialiserade organisationer. Om presskontakterna i mitten av 1960-talet sköttes av en eller ett par medarbetare på partiexpeditionen, som en uppgift bland många, hade SAP tjugo år senare en väl fungerande informationsavdelning, en partiet närstående reklambyrå och en presstjänst rustad att möta tidens krav på kontakter, information och mediestrategier, vilket inte minst märktes i valrörelserna. I partistyrelsen förändrades med tiden en defensiv inställning till förändringarna i medielandskapet till en mer offensiv, där medieaspekter integrerades i politiska förslag och beslut och där partiledarens framträdande i mediernas offentlighet bedömdes ha en avgörande betydelse för partiets framgångar och motgångar. Samtidigt ökade antalet politiskt tillsatta tjänstemän markant. Därmed ökade också möjligheterna att möta trycket från medier och journalister. Statsministerns eget kansli växte och allt fler medarbetare fick i uppgift att fungera som filter och förmedlare mellan statsminister Olof Palme och medierna. Pressekreteraren blev snart en given följeslagare till Olof Palme var denne än befann sig. Andra medarbetare drogs också in för att klara medietrycket och så långt möjligt se till att behålla kontrollen över vad som publicerades.

Sammantaget visar undersökningen att det skedde stora förändringar i förhållandet mellan medier och politik under Olof Palmes tid i politikens centrum. Teorin om politikens medialisering framstår i ljuset av den här undersökningen som en alltför långt driven förenkling av en komplicerad verklighet. De tre stadier som anses känneteckna politikens medialisering framstår mer som tre varandra ömsesidigt påverkande parallella processer. En process som präglas av att medierna undan för undan blir en allt mer dominerande kanal för kommunikation mellan politiker och medborgare, en annan process som handlar om journalistikens förändring och en tredje om det politiska systemets anpassning till medierna.

Det är främst den tredje aspekten av teorin om politikens medialisering som kan problematiseras utifrån den här undersökningens resultat. Det handlade inte bara om anpassning från Olof Palmes sida. I sitt förhållande till medierna var han snarare en normbildare som tidigare och i en större utsträckning än någon annan använde medierna som politisk arena. Det är slående hur han var sin egen mediestrateg, ett par steg före partiet - i den mån medarbetarna kunde ha synpunkter var det i efterskott. Olof Palmes intresse för journalistik och förståelse av mediernas betydelse som arena för politisk kommunikation präglade de dagliga diskussionerna i hans kansli liksom diskussionerna i partiledningen. Uppfattningen att politiken och politikerna måste förhålla sig aktivt till medierna och deras logik blev en allt tydligare uttalad och integrerad del av det politiska arbetet. Men även om socialdemokratin med tiden fick ett mer professionellt förhållningssätt till medierna lämnade partiet i huvudsak fältet fritt för Olof Palme att agera efter eget huvud på mediearenan.

I historisk belysning har politiken i någon bemärkelse alltid anammat förändringar i mediesfären som en självklar del av politikens professionaliserings- eller byråkratiseringsprocess. Det har i grunden handlat inte bara om att möta förändringar i mediernas sätt att arbeta utan om att möta samhällsförändringarna i stort. I detta var, vilket den här undersökningen har visat, Olof Palme en central person, som snarare förhöll sig till och drev på förändringarna än anpassade sig till dem. Olof Palme fann sig väl tillrätta med det nya TV-mediet och förstod att använda det för att iscensätta sig själv och sin politik. Genom att avformalisera relationerna till journalisterna och respektera deras arbetsvillkor bidrog han till att skapa nya normer för förhållandet mellan politik och journalistik. Tillsammans med sina medarbetare utarbetade han olika strategier för att så långt möjligt kontrollera sin synlighet i medierna, dock utan att lyckas fullt ut. Som ingen före honom förlade han en stor del av sitt politiska arbete till mediernas offentlighet. Därmed inte sagt att Olof Palme utan vidare accepterade mediernas villkor; tvärtom deltog han mycket aktivt i den samhälleliga diskussionen om hur förhållandet skulle vara mellan medier och politik. Sammantaget innebär det att han bidrog till att göra medierna till en allt viktigare arena för politisk kommunikation och mediernas bevakning av politiken till ett mått på politisk framgång.

Den här undersökningen sträcker sig fram till 1986 och mordet på Olof Palme. Den har enbart haft fokus på hans liv, inte på vad som skrevs om honom efter hans död. De närmast följande åren bjöd på nya stora förändringar i medielandskapet. De politiker som stod i rampljuset fem, tio, femton år efter Olof Palme och de som står där idag gör det under villkor som skiljer sig från de villkor som Olof Palme hade att förhålla sig till, men mediernas betydelse för förståelsen av politik lär knappast ha minskat. Min förhoppning är att resultaten av den här undersökningen ska kunna fungera som en replipunkt för fortsatta studier om kampen, beroendet och samspelet mellan politik och medier.

Publikationslista

Olof Palme och politikens medialisering. I Olof Palme i sin tid - en projektbeskrivning. Samtidshistoriska institutets skriftserie, nr 1, Södertörns högskola 2001.
Olof Palme och medierna. I Politikern Olof Palme, Hjalmarson & Högberg, 2002.
”En jakobin i svensk politik. Den tidiga mediebilden av Olof Palme” i Arbetarhistoria nr 3/2005.
”Olof Palme och medierna” i Nationalencyklopedins nätupplaga 28 februari 2006.
”Palme och det nya medielandskapet” i Populär Historia nr 5/2006
Olof Palme och medierna, Umeå: Boréa Bokförlag, 2006