Torben Spaak

Relativism i rättsvetenskapen

Projektet syftar till att kritiskt granska relativistiska resonemang i rättsvetenskapen, dvs. resonemang som bygger på tanken att något (ett påstående, ett moraliskt omdöme etc.)
(1) är korrekt endast i förhållande till en viss utgångspunkt och
(2) att ingen utgångspunkt är bättre eller mera korrekt än någon annan.
De exempel som kommer att diskuteras hämtas från straffrätten, folkrätten och den allmänna rättsläran, speciellt den del av den allmänna rättsläran som studerar den juridiska argumentationen. Den centrala frågan är om och i så fall på vilka områden och i vilken utsträckning relativistiska resonemang är hållbara. En sådan analys har sitt intresse i första hand eftersom relativistiska resonemang ofta är problematiska och i andra hand eftersom den kan utgöra ett värdefullt bidrag till den internationella debatt som förs idag om rättens objektivitet relativism tycks ju vara svår att förena med objektivitet. De resultat som uppnås i projektet kommer sannolikt att kunna tillföra rättsvetenskapen ny och intressant kunskap, speciellt som ämnet inte tidigare har behandlats systematiskt i svensk eller utländsk rättsvetenskap. Projektet beräknas kräva två års heltidsarbete av en person och resultera i åtminstone fyra inträngande tidskriftsartiklar på engelska och en mera sammanfattande artikel på svenska.

Torben Spaak, juridiska institutionen, Uppsala universitet

Jag sade i min projektansökan att projektet syftade till att kritiskt granska relativistiska resonemang i rättsvetenskapen och att den centrala frågan var om och i så fall på vilka områden och i vilken utsträckning relativistiska resonemang är hållbara. Jag gav också ett antal exempel på sådana relativistiska resonemang som kunde vara värda att undersöka närmare. Undersökningen är nu genomförd och min uppfattning är grovt talat att resonemang som bygger på metaetisk relativism i stort sett är försvarbara medan de som bygger på något slags kognitiv relativism, som t.ex. relativism i fråga om sanning, inte kan försvaras. Låt mig utveckla det sagda något.

Jag sade i min projektansökan att jag skulle välja ut tre olika problem och skriva en artikel om varje problem samt en artikel på svenska som sammanfattar resultaten i dessa tre artiklar. Jag har emellertid lyckats behandla fyra olika problem och har därför lyckats skriva fyra artiklar - två av artiklarna är dock ganska korta (ungefär 9 sidor vardera) och kan därför kanske ses som en artikel vad gäller omfånget.

Jag har till att börja diskuterat Stanley Fish välkända teori om tolkningsgemenskaper (interpretive communities), en teori som är av betydande intresse för studiet av den juridiska argumentationen. Jag har funnit att teorin inte är hållbar dels eftersom själva idén om en tolkningsgemenskap faktiskt är ohållbar, dels eftersom teorin är tillämplig på sig själv och därmed underminerar sina egna anspråk. Att visa att detta är så är ganska invecklat och jag tror inte att det är meningsfullt att jag försöker förklara hur jag resonerat här. I stället hänvisar jag den intresserade läsaren till min artikel, som heter "Relativism in Legal Thinking: Stanley Fish and the Concept of an Interpretive Community." Jag vill dock nämna att artikeln har ventilerats såväl vid det högre seminariet i allmän rättslära (vid juridiska institutionen) HT-05 som vid det högre seminariet i praktisk filosofi (vid filosofiska institutionen) HT-05 vid Uppsala universitet. Jag har dessutom hållit ett föredrag om artikelns innehåll i en arbetsgrupp med namnet "Theory and Rational Reconstruction of Legal Argumentation" under professor Eveline Feteris' ledning vid den 22:a internationella konferensen i rätts- och socialfilosofi (IVR) i Granada, Spanien i maj 2005.

De övriga tre artiklarna har behandlat moralisk relativism, närmare bestämt metaetisk relati-vism, i olika juridiska sammanhang. Den första av dessa artiklar handlar om den metaetiska relativismens relevans och hållbarhet i den folkrättsliga universalism/kulturrelativism-debatten. Moraliska universalister och kulturrelativister är här oense om vilken moralisk status som bör tillkomma folkrättens olika konventioner om mänskliga rättigheter, främst FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den centrala frågan är huruvida metaetisk relativism på något sätt leder till tolerans av andra moraliska uppfattningar och frågan i det här sammanhanget är närmast om västvärldens representanter bör tolerera att de mänskliga rättigheterna inte efterlevs ordentligt i vissa andra delar av världen. Jag hävdar i artikeln att metaetisk relativism faktiskt inte leder till tolerans och att teorin därför inte borde stå i centrum för en debatt som väsentligen handlar om huruvida västvärlden bör tolerera (vad vi uppfattar som) brott mot de mänskliga rättigheterna i vissa andra delar av världen. Denna artikel har ventilerats vid det högre seminariet i allmän rättslära, vid juridiska institutionen, Uppsala universitet. Jag har också hållit föredrag på detta tema dels vid ett seminarium i Uppsala anordnat av SIFIR (Svenska institutet för internationell rätt) den 24 november 2004, dels vid Riga Graduate School of Law den 17 maj 2004, dels vid Kungliga vetenskaps-samhällets i Uppsala ordinarie möte den 7 december 2005.

Den andra av dessa artiklar handlar om den metaetiska relativismens betydelse för rättsstatsideologin. Jag säger i artikeln att rättsstatens syfte är att skydda den enskilde mot övergrepp av olika slag från den offentliga maktens sida och att man kan skilja mellan fyra olika icke-fundamentala rättsstatsvärden - rättssäkerhet, rättstrygghet, rättslikhet och rättstill-gänglighet - som tillsammans bidrar till att skydda den enskilde mot övergrepp från den offentliga maktens sida. Det problem jag diskuterar är närmare bestämt huruvida vi kan uppnå rättssäkerhet (alltså förutsebarhet) om tolkningen och tillämpningen av gällande rätt till viss del beror på moraliska ställningstaganden, nämligen på det sättet att vi måste rangordna de olika tolkningsprinciperna - den logisk-grammatiska, den systematiska, den formellt subjektiva och den (subjektivt eller objektivt) teleologiska - på grundval av en rangordning av de bakomliggande moraliskt relevanta värdena (förutsebarhet, konsistens och koherens, demokratiska principer och lagstiftningseffektivitet). Jag hävdar att den metaetiska relativismen utgör ett hot mot rättsstatsideologin just på det sättet att idealet om rättssäkerhet liksom idealet om rättslikhet tycks förutsätta att moraliska frågor har ett riktigt svar, eftersom tolkningen och tillämpningen av gällande rätt ytterst beror på rättstillämparens moraliska uppfattning. Jag understryker dock att vår möjlighet att förutse domstolarnas beslut i konkreta fall noga taget inte förutsätter att moralen är objektiv och identifierbar, utan att det vore möjligt att förutse domstolarnas beslut även om så inte vore fallet. Denna artikel har ventilerats vid det högre seminariet i allmän rättslära vid juridiska institutionen, Uppsala universitet.

Den tredje artikeln diskuterar den tyske juristen Gustav Radbruchs teori om rättens natur. Radbruch är mest berömd för att kort efter andra världskrigets slut ha skrivit en artikel med titeln "Gesetzliches Unrecht und Übergesetzliches Recht" i vilken han hävdade att rättspositivismen var delvis ansvarig för nazismens utbredning i Tyskland och - i linje med en naturrättsliga traditionen och i strid med den rättspositivistiska traditionen - att riktigt omoraliska lagar över huvud taget inte är lagar. En fråga som diskuterats bland rättsteoretiker under de senaste åren har varit huruvida Radbruchs teori genomgick en betydelsefull förändring i och med att Radbruch genomlevde det andra världskriget. Den vanligaste uppfattningen har varit att Radbruch var rättspositivist och moralisk relativist före kriget och naturrättsanhängare och moralisk realist (eller objektivist) efter kriget. Men denna uppfattning har på senare år ifrågasatts av bland andra Robert Alexy och Stanley Paulson (som båda är världsledande rättsteoretiker). Jag ansluter mig i min artikel i stort sett till den traditionella uppfattningen och hävdar att Radbruchs förkrigsanalys är att föredra framför Radbruchs efterkrigsanalys på den grunden att den förra men inte den senare analysen är förenlig med metaetiska relativism. Jag förvarar alltså den metaetiska relativismen i denna artikel och hävdar att den rättsteoretiska analysen måste vara förenlig med en rimlig metaetisk analys. Den vidare frågan här gäller förstås förhållandet mellan metaetik och rättsteori.

Jag nämnde inte Gustav Radbruchs teori som ett lämpligt undersökningsobjekt i min projektansökan för tre år sedan. Det slumpade sig dock så att jag under arbetet med projektet blev inbjuden till en konferens om Radbruchs rättsfilosofi. Jag tittade därför lite närmare på Radbruchs skrifter och fann (till min glädje) att han var metaetisk relativist. Jag gjorde därför den bedömningen att jag med gott samvete kunde inkludera Radbruchs teori i mitt projekt, något som också möjliggjorde deltagande i konferensen i fråga, vilken ägde rum den 13-14 januari 2006 vid den juridiska institutionen, Universitetet i Bristol. Jag höll alltså ett föredrag baserat på min artikel vid denna konferens. Artikeln har dessutom ventilerats såväl vid det högre seminariet i allmän rättslära (vid juridiska institutionen) HT-05 som vid det högre seminariet i praktisk filosofi (vid filosofiska institutionen) HT-05 vid Uppsala universitet.

Jag har slutligen författat en artikel på svenska med titeln "relativism i rättsvetenskapen" som sammanfattar innehållet i de fyra artiklar som just nämnts. Denna artikel - som alltså kommer att skickas till Svensk Juristtidning för publikation i april-maj 2006 - är avsedd för de (ganska många) jurister som tycker att det är med relativism verkar intressant men som inte riktigt orkar med de mera ingående framställningarna ovan. Denna sammanfattningsartikel lägger alltså inte något nytt och intressant till det som redan sagts i de andra artiklarna, utan framställer detta på ett (förhoppningsvis) mera lättfattligt sätt.

Jag tror alltså inte att det är meningsfullt att diskutera argumentationen i de olika artiklarna mera i detalj, utan hänvisar i stället till de olika artiklarna själva. Artiklarna har nyligen sänts till olika tidskrifter (Law and Philosophy; Human Rights Quarterly; Archiv für Rechts- und Sozialphilosophie) för publikation.