Ulf Dimberg

Empati och Emotionell Smitta: Att förstå, uppleva och reagera på andra människors känslor.

Empati och empatisk förmåga spelar en fundamental roll i det dagliga sociala och emotionella samspelet. Begreppet empati syftar på en persons förmåga att förstå eller leva sig in i en annan persons känslomässiga tillstånd. Personer med empatisk förmåga anses därför vara bra på att läsa andra personers tankar och känslor och empati blir då en viktig komponent i det man kallar social och emotionell intelligens. En viktig aspekt i empati är därför förmågan att emotionellt kommunicera vilket bl.a. sker med hjälp av olika biologiskt grundade ansiktsuttryck. Det finns ingen enkel definition på vad empati är. Med emotionell empati kan menas att man vet/förstår vad en annan person känner; att man själv upplever vad en annan person känner och att man reagerar på en annan persons känslotillstånd. Det aktuella projektet syftar till att reda ut vilken eller vilka av dessa komponenter som är relaterade till empatisk förmåga då man exponeras för bilder på andra människors emotionella uttryck. Empatisk förmåga mäts med ett etablerat frågeformulär. Genom att mäta försökspersonernas egna ansiktsmuskelreaktioner, hur de tolkar de emotionella uttrycken och om deras egna känsloupplevelser påverkas av ansiktsbilderna, kan man relatera dessa aktiviteter till graden av empatisk läggning. I projektet studeras normalpersoner men även kliniskt intressanta grupper som personer med social rädsla och personer med Aspergers syndrom. I projektet ingår även att studera eventuella könsskillnader i empatiska reaktioner.

Ulf Dimberg, institutionen för psykologi, Uppsala universitet

Med emotionell empati kan menas att man har en förmåga 1) att veta/förstå vad en annan person känner; 2) att själv uppleva vad en annan person känner; 3) att reagera på en annan persons känslotillstånd. Syftet med det aktuella projektet har varit att reda ut vilken eller vilka av dessa komponenter som är relaterade till empatisk förmåga då man exponeras för bilder på andra människors emotionella uttryck. Genom att mäta försökspersonernas egna ansiktsmuskelreaktioner, hur de tolkar de emotionella uttrycken och om försökspersonernas känsloupplevelse påverkas av ansiktsbilderna, har vi kunnat relatera dessa aktiviteter till graden av empatisk läggning. I projektet har i första hand ett enkelt exponeringsparadigm använts. För att studera en aspekt av automatiskt utlösta reaktioner, har jag använt den av mig delvis utvecklade "Frivilliga ansiktsmuskel reaktions tekniken" i vilken försökspersonerna instrueras att medvetet försöka kontrollera sina ansiktsmuskelreaktioner då de exponeras för bilder på olika ansiktsuttryck.

Den övergripande hypotesen har varit att Högt empatiska personer är mer känsliga än Lågt empatiska personer i alla de tre aspekterna av empati. I projektet har till största del studerats normalpersoner men även kliniskt intressanta grupper som personer med social rädsla och personer med Asperger-diagnos har studerats. I projektet har också ingått att studera könsskillnader i empatiska reaktioner.

Projektarbetet har präglats av en intensiv datainsamling med ett stort antal försökspersoner som testats i olika undersökningar under olika betingelser. För att inte göra redovisningen överdrivet detaljerad beskriver jag inte experimentupplägg, design eller metod för varje specifik undersökning. Dock kan här nämnas att vid översättning och standardisering av empatiformuläret (Questionnaire Measure of Emotional Empathy, QMEE), som ju varit centralt för det genomförda projektet, har mer än 1.000 personer deltagit. I de genomförda experimentella undersökningar i vilka tidskrävande psykofysiologiska mätningar gjorts och även skattningsdata insamlats har sammanlagt mer än 500 personer deltagit. Av naturliga skäl har alla resultat ännu inte kunnat publiceras. Dock finns redan några publikationer och ett antal artiklar är insända till olika tidsskrifter, medan ytterligare några håller på att skrivas. Delar av resultaten som insamlats inom ramen för det aktuella projektet har dessutom presenterats vid både internationellt och nationellt hållna möten och konferenser. Detta har skett i form av föredrag som jag inbjudits att ge och även i form av s.k. Poster-presentationer (se referenslistan).

Vid redovisning av uppnådda resultat kommer jag i stort att följa den plan av studier som angetts i ansökan. Först sammanfattas arbetet med QMEE-formuläret som inte står som en speciell punkt i planeringen i ansökan, men som ju är ett självklart moment eftersom formuläret måste översättas till svenska. Resultatet som grundar sig på mer än tusen deltagare visar precis som det ursprungliga amerikanska testet att kvinnor jämfört med män skattar sig generellt högre i empati. Detta går inte självklart att tolka som att kvinnor generellt är mer empatiska eftersom skillnaden även kan ses som en effekt av en stereotypisk könsrolluppfattning då man skattar sin egen empatiska förmåga. Testet hade godtagbar intern reliabilitet och test/retest reliabilitet. Liksom det amerikanska originalet korrelerar resultaten speciellt med den empatiska komponenten i Davis mer kognitiva test av empati. Delar av dessa data rapporteras i Dimberg (2006a) och finns även rapporterat i Rick & Åkerlund (2004).

1. Frågan huruvida Högt empatiska personer är bättre på att förstå emotionella ansiktsuttryck, dvs. om de uppfattar uttrycken som mer intensiva i den emotion de visar, har besvarats på två sätt. Det ena är att deltagarna på olika emotionsskalor skattar de bilder på arga och glada ansikten som de tidigare exponerats för under experimenten där t.ex. psykofysiologisk data detekterats. I den andra typen av studier har deltagarna fått skatta ett större antal bilder som uttrycker alla sex bas emotionerna, dvs. arg, glad, förvånad, rädd, ledsen och avsky. I båda fallen har deltagarna selekterats från en större pool av personer som tidigare fått skatta sin emotionella empati. Generellt i alla rapporterade studier selekterades de Högst resp. Lägst empatiska personerna vid varje resp. tillfälle. Vid varje selektion hamnade de Höga resp. Låga empatiska personerna i övre resp. undre 30:e percentilen jämfört med QMEE data givet ovan (Dimberg, 2006a). Vid indelning av hög- och låg-grupper har hänsyn tagits till att kvinnor generellt skattar sig högre på empatiskalor vilket även gäller för det aktuella formuläret (se ovan). Kvinnor och män delades därför in separat i resp. grupper eftersom man annars skulle få en "confounding" med könsfaktorn.

Hypotesen att högt empatiska personer är mer känsliga för emotionella ansiktsuttryck fick genomgående stöd i undersökningarna. Höga jämfört med Låga empatiska grupper skattade arga ansikten som mer arga och glada ansikten som mer glada (Dimberg, Andréasson, Thunberg, 2006; Nilsson, 2004). Detta gällde också då personerna fick skatta ett större antal bilder föreställande alla sex bas-emotionerna. I enlighet med den bas-emotion som resp. kategori av ansiktsstimuli uttryckte, så skattade Hög-gruppen jämfört med Låg-gruppen uttrycken som mer intensiva (Dimberg & Sundin, in prep.). Slutsatsen blir att emotionellt empatiska personer generellt har en förmåga att med större intensitet detektera och förstå vad en annan person känner och följaktligen att högt empatiska personer uppvisar vad som kallas för en större "empathic accuracy".

2. I en annan typ av studier undersöktes om deltagare med olika empati, upplevelsemässigt smittas olika av emotionella ansiktsuttryck, dvs. om hög och låg empatiska deltagare skiljer sig åt i vilken grad de upplever samma känsla som den personen som de exponeras för. Genom att med ett självskattningsformulär mäta hur försökspersonerna upplever sin egen emotion efter att ha exponerats för andra människors ansiktsuttryck fann vi att hög-empatiska personer i större grad än låg-empatiska upplever en egen glädje efter exponering av glada ansikten (Dimberg, 2006a). Likaså upplevde de större ilska efter exponering av arga ansikten. Detta resultat ger stöd åt att högt empatiska människor smittas mer av emotionella uttryck och visar att empatisk förmåga är positivt relaterat till den andra av de ovan angivna aspekterna av empati, dvs. att man själv kan uppleva vad en annan person känner (Dimberg, 2006a).

3. För att undersöka den tredje aspekten på empati, dvs. om man reagerar expressivt och fysiologiskt på en annan persons känslotillstånd, selekterades Hög resp. Låg empatiska grupper till olika experiment. De exponerades för arga och glada ansiktsuttryck medan deras egen ansiktsmuskelaktivitet registrerades från Zygomatic- resp. Corrugator-musklerna med hjälp av elektromyografisk (EMG) teknik. Zygomatic muskeln används då vi drar upp mungiporna till ett leende eller skratt, medan Corrugator-muskeln rynkar ögonbrynen i ett negativt emotionellt uttryck. I en studie registrerades autonoma reaktioner, (hudkonduktans, SCR och hjärtaktivitet i form av förändring i interbeat interval, IBI).
Resultaten visade tydligt att Hög-gruppen differentierar i reaktionsmönster till glada och arga ansiktsuttryck. De reagerar med mer Zygomatic-aktivitet på glada jämfört med arga ansikten och med mer Corrugator-aktivitet till arga än till glada ansikten (Dimberg, Andréasson & Thunberg, 2005; Dimberg, Andréasson & Thunberg, 2006). Låg-gruppen däremot reagerade inte olika med varken zygomatik eller corrugator muskeln på glada och arga ansikten. Detta visar tydligt att empati är relaterat till förmågan att reagera på andra personers emotionella tillstånd, dvs. att det är de högt empatiska personerna som reagerar expressivt på andra personers känslouttryck på ett sätt som tycks avspegla samma känsla. Notera också att i samma studie, och som nämndes i punkt 1. ovan, så skattade också hög-gruppen jämfört med låg gruppen arga ansikten som mer arga och glada ansikten som mer glada. I artikeln spekulerar vi om huruvida detta också kan vara förenligt med "facial-feedback-hypotesen" på så sätt att uttrycken spontant utlöser starkare ansiktsmuskelreaktioner hos hög-gruppen och att dessa reaktioner genom feedback mekanismen inducerar en emotion som påverkar hur personerna utvärderar och upplever de arga och glada ansiktsuttrycken (Dimberg, et al., 2006). Som rapporterades under punkt 2. ovan får denna hypotes vidare stöd i den studie i vilken deltagarna även skattade sina egna upplevelser av sin emotion (Dimberg, 2006a).

Intressant var att i denna studie (Dimberg, 2006a) detekterades också deltagarnas ansiktsmuskelreaktioner. I tidigare studier samlades data under fem sekunders exponering av ansiktsbilderna. I denna senare studie studerades snabbt utlösta ansiktsmuskelreaktionerna under första sekundens exponering. Resultaten visade att den Högt emotionella gruppen reagerade med differentierade ansiktsmuskelreaktioner så snabbt som efter bara 400-500 ms, medan Låg-gruppen inte differentierade mellan de arga och glada ansiktsuttrycken. Det är därför mycket intressant att relatera resultaten till min tidigare forskning som på olika sätt indikerar att dessa snabba ansiktsmuskelreaktioner avspeglar omedvetet och automatiskt styrda emotionella processer. En tolkning skulle då kunna vara att de högt empatiska personernas expressiva reaktioner på andra människors emotionella uttryck, medieras av automatiskt/omedvetet styrda mekanismer.

En vidare tolkning av detta kan vara att empatiska reaktioner medieras av automatiskt utlösta ansiktsmuskelreaktioner som, i nästa steg genom feedback-mekanismen, påverkar den egna upplevelsen av emotion. Denna tolkning har tidigare gjorts mer allmänt av mina tidigare forskningsresultat (se t.ex. MacDonald, A. (2003). I feel your pain (and joy): New theories about empathy. Brain Work, Vol 13, No 4, 1-3.) och den blir speciellt intressant om den relateras till graden av empatisk läggning.

För att mer specifikt reda ut om graden av emotionell empati kan vara relaterad till en känslighet för facial feedback designade vi ett experiment som på ett klassiskt sätt manipulerade försökspersoners ansiktsmuskler genom att de fick hålla ett pennliknande föremål i munnen på två olika sätt. I en betingelse fick personerna hålla pennan mellan över- och underkäkständerna, vilket inte går att utföra utan att man spänner zygomaticmusklerna, dvs. uttrycker en komponent i ett glatt ansiktsuttryck. I den andra betingelsen fick man hålla pennan mellan läpparna vilket ger upphov till ett något "surt"/negativt uttryck. Under de olika manipulationerna fick deltagarna skatta hur roliga de tyckte några korta sekvenser av humoristiska filmer var. Det unika med vår studie var att deltagarna också skattade sin empati på QMEE formuläret. Resultatet visade att empati skattningen korrelerade positivt med rolighetsupplevelsen under den betingelsen då zygomatic muskeln spändes medan rolighetsupplevelsen tenderade att vara negativ under betingelsen då man höll pennan mellan läpparna. Resultatet stöder följaktligen hypotesen att empatisk läggning är relaterad till känsligheten för facial feedback vilket inte har rapporterats tidigare (Andréasson & Dimberg, 2006).
Som redovisats ovan var skillnaderna mellan hög- och låg-empatigrupperna mycket tydliga i de tre aspekterna av empati. Något överraskande var att resultaten inte visade på skillnader i hudkonduktansresponser. Dock reagerade Hög-gruppen generellt med mindre hjärtfrekvensminskningar vid exponering av ansiktsbilder som för båda grupper var lika till de olika ansiktsuttrycken. Huruvida detta indikerar att sympaticus påslaget är lika för grupperna men att para-sympatiska påslaget är relaterat till empatisk läggning måste tolkas med viss försiktighet. Självklart behövs mer forskning för att kunna svara på denna fråga.

4. I min tidigare forskning har jag funnit att omedvetna/automatiska reaktioner kan manifesteras på två olika nivåer. En nivå är då de mycket snabbt utlöses spontant vid exponering av ansiktsuttryck. Ett exempel på detta kan vara resultaten som redovisades i pkt 3 ovan (Dimberg, 2006a). En annan nivå är då försökspersoner har som uppgift att medvetet kontrollera sina ansiktsmuskler på olika sätt då de exponeras för t.ex. arga och glada ansiktsbilder. I tidigare studier har det visat sig att försökspersonerna inte fullt kan kontrollera sina reaktioner. Reaktionerna är beroende av vilket emotionellt uttryck de exponeras för, vilket visar att reaktionerna delvis styrs av automatiska processer. I en sådan planerad studie (Dimberg, in prep.) fick Hög- och Låg-empati grupper i uppgift att medvetet reagera med corrugator-muskeln på arga och glada ansikten. I en annan betingelse fick de reagera med zygomatic muskeln på de arga och glada uttrycken. Liksom i mina tidigare studier visade resultaten att deltagarna trots instruktion att reagera snabbt på båda stimuli så reagerade man snabbare och starkare med corrugator-muskeln på arga jämfört med glada ansikten. För zygomatic-muskeln blev resultatet det motsatta, dvs. snabbare och starkare reaktion på glada ansikten. Intressant var att reaktionerna var lika för Hög- och Låg-empatigrupperna. Resultaten går att tolka som att ansiktsmuskelreaktionerna delvis styrs av automatiska processer men att kontrollen på denna nivå inte är relaterade till den empatiska läggningen hos försökspersonerna.

5. I projektet har också ingått att studera personer med social rädsla. Detta har gjorts på tre sätt. Det ena har varit att studera hur personer med social rädsla upplever ansiktsuttryck och spontant reagerar med sina ansiktsmuskelreaktioner då de exponeras för arga och glada ansikten (Dimberg & Thunberg, 2006). Det andra har varit att låta ett stort antal personer skatta sin sociala rädsla samtidigt som de skattar emotionell empati (Hedenfalk, 2004). Det tredje sättet har varit att specifikt selektera hög och låg empatiska grupper och relatera deras sociala rädsla till empati. I det första fallet fann vi att personer med hög jämfört med låg social rädsla reagerar med korresponderande starkare och snabba ansiktsmuskelreaktioner på arga och glada ansiktsuttryck. De upplever också arga ansikten som mer obehagliga och glada ansikten som mer behagliga. På så sätt påminner deras reaktioner om hur hög-empatiska personer reagerar. Detta kan inte självklart tolkas som att det är samma mekanismer som styr reaktionerna hos de olika grupperna. I ena fallet kan känsligheten vara ett uttryck för rädsla och osäkerhet medan det för empati gruppen handlar mer om att "fånga upp" hur den andre personen mår. Självklart behövs mer forskning för att kunna förklara resultaten.
Det verkar inte heller som om det föreligger ett enkelt samband mellan empati och social rädsla. T.ex. då selekterade grupper av hög och låg empatiska personer jämfördes med avseende på deras sociala rädsla, förelåg det ingen skillnad i social rädsla mellan grupperna. Detta visar att det inte finns ngt starkt samband mellan empati och social rädsla. Visserligen fann vi (Hedenfalk, 2004) att empati och rädsla korrelerar i ett stort material (flera hundra) av personer men korrelationen var svag (r=0.19 för män och 0.08 för kvinnor). Slutsatsen måste så långt bli att det inte föreligger någon stark relation mellan empati och social rädsla men att mer forskning måste utföras för att mer sofistikerat kunna studera om/hur empati och social rädsla är relaterat till varandra.

6. Ytterligare ett syfte med projektet har varit att studera personer med Asperger diagnos. Personer med denna diagnos anses ha svårt att läsa andra personers känslor och likaså att själva kunna uttrycka känslor och de skulle därför kunna antas ha någon form av empatisk oförmåga. En tidsödande aspekt med arbetet har varit rekryteringen av deltagare med Asperger diagnos. Bl.a. har personer med vilka jag först planerat samarbeta slutat att arbeta inom området. Dock har det med god hjälp av Vuxenhabiliteringen, Kungsgärdet Center, Landstinget i Uppsala, fungerat bra och vi har lyckats rekrytera ca 20 personer med Asperger diagnos. Fördelen med denna rekrytering var att de tillhörde en ålderskategori som gick att jämföra t.ex. med den stora grupp som var basen för att standardisera QMEE-testet. Dessa personer fick genomgå i stort sett samma procedur som alla andra deltagare i de planerade studierna.

Det första man kan konstatera var att Asperger-gruppen skattade sig i genomsnitt lågt på empatiskalan. Även om enstaka deltagare skattade sig högt på skalan var de som grupp betraktad på en nivå som de ovan rapporterade Låg-empatigrupperna, dvs. medelvärdet var under 30:e percentilen jämfört med det standardiserade testet. Detta var ett intressant fynd och konsekvensen blev därför att kontrollgruppen selekterades på så sätt att den matchades på empatiskattning. På så sätt undviker man att en eventuell skillnad mellan grupper enbart kan tolkas som en skillnad i empatisk läggning.

Försökspersonerna fick skatta arga, glada och neutrala ansikten. Generellt skattade grupperna arg och gladbilderna lika. Intressant var dock att neutralbilder uppfattades som något glada av kontrollgruppen. Detta resultat är konsistent med ytterligare en mindre studie där Asperger personerna tenderade att inte "se" några emotioner i ett neutralt ansikte. Följaktligen är resultaten i enlighet med hypotesen att då det är mycket klara och entydiga emotioner som uttrycks uppfattar personer med Asperger dessa, men om de exponeras för något ambivalent uttryck, som t.ex. ett relativt neutralt ansiktsuttryck, tolkar de inte detta som att det uttrycker nyanser av ett emotionellt tillstånd.
Då deltagarna fick skatta sin egen upplevelse av emotion efter exponering av andra personers ansiktsuttryck, visade Asperger-gruppen inga effekter av att de smittats av uttrycken. Inte heller reagerade de spontant expressivt olika på arga och glada ansikten. Detta gjorde ju inte heller kontrollgruppen som p.g.a. selektionsförfarandet måste ses som en Låg-empati grupp och resultatet påminde därför om hur Låg-empatiska grupper generellt reagerar på ansiktsuttryck.

Intressant var att då Asperger gruppen testades i FART-paradigmet i vilket deltagarna instrueras att kontrollera sina ansiktsmuskler på olika sätt (se pkt. 4 ovan), så reagerade de lika snabbt och starkt som en kontrollgrupp. Efter bara 400-500 ms reagerade de starkare på arga ansikten med corrugatormuskeln och starkare zygomaticreaktion på glada än på arga ansikten. Eftersom resultaten går att tolka som att ansiktsmuskelreaktionerna delvis styrs av automatiska processer visar data att i detta avseende fungerar Asperger gruppen lika effektivt som andra grupper. Intressant är också att detta fynd är parallellt till studierna som presenterades ovan och som visade att t.ex. den empatiska läggningen hos försökspersonerna inte är relaterad till kontroll av reaktionerna på denna nivå. Dessa resultat kommer att sammanställas i en större artikel som håller på att förberedas (Dimberg, in prep, b)

Resultaten är följaktligen inte enkla att integrera och tolka. Studierna måste ses som ett första försök att närma sig dessa frågeställningar och mer forskning måste till för att mer noggrant kunna svara på vad som skiljer personer med Asperger från normalt fungerande personer. Man bör i så fall mer studera de automatiskt och omedvetet uppväckta reaktionerna där både FART-paradigmet och Backward masking kan kombineras. Det kan också tilläggas att de ansiktsbilder som använts (Ekman & Friesen's "Pictures of facial affect") är selekterade för att mycket tydligt och med hög intensitet uttrycka resp. emotion. Kanske är bilderna övertydliga och därför överdrivet lätta att tolka. I framtida forskning bör man därför studera de olika empatiska reaktionerna på mindre tydliga och kanske ambivalenta ansiktsuttryck. Faktum är att i realiteten är det mer den typ av ansiktsuttryck som man möts av i den dagliga interaktionen med människor och det är mest troligt att detta är vad personer med Asperger diagnos kan ha problem med.

7. I projektet har också ingått att studera könsskillnader i empatiska reaktioner. Som nämnts ovan fann jag att kvinnor generellt skattar sig högre i empati på QMEE formuläret. Detta är konsistent med det ursprungliga amerikanska testet, vilket ju förutom testets statistiska egenskaper (se ovan) samtidigt styrker att det till svenska översatta testet avspeglar samma aspekter som det amerikanska. Som jag också påpekade går det inte självklart tolka detta som att kvinnor är mer empatiska än män utan kan även var en effekt av en stereotypisk könsrolluppfattning då man skattar sin egen empatiska förmåga. Man kan då snarast hävda att om kvinnor är mer empatiska så skall detta avspeglas i de tre aspekterna av empati som det aktuella projektet fokuserat på. Flera av de planerade undersökningarna har därför designats så att eventuella skillnader mellan män och kvinnor, och speciellt då i relation till empatisk läggning, skulle kunna studeras.

Övergripande kan nämnas att resultaten inte var entydiga. I stort var det inga reliabla interaktioner mellan empatisk förmåga och kön i vad som ovan benämndes "empathic accuracy". Dvs, då hög och låg empatigrupperna skiljde sig åt i hur de uppfattade andra personers ansiktsemotioner var det ingen statistiskt reliabel skillnad mellan män och kvinnor inom resp. Hög- och Låg grupperna. Det kan dock nämnas att det fanns tendenser till att Hög-empatiska kvinnor jämfört med män skattade vissa emotioner som mer intensiva. Då det gäller den andra aspekten av empati, dvs., förmågan att själv uppleva samma känsla som den person uttrycker som man exponeras för, förelåg inga tydliga skillnader mellan hög-empatiska män och kvinnor.

För den tredje aspekten, dvs., förmågan att reagera på en annan persons känslotillstånd, fanns det mer tydliga tendenser i könsskillnader i ett speciellt avseende. Hög-empatiska kvinnor jämfört med män, visade en mindre tendens att reagera med större skillnader mellan arg och glad bilder vid fem sekunders exponeringar. Emellertid var denna skillnad mycket tydligare för de snabbt utlösta reaktionerna under 1 sekunds exponering (se pkt 3 ovan).

Sammantaget kan kanske data tolkas som att hög-empatiska kvinnor jämfört med män, å ena sidan inte smittas mer då det gäller upplevelse aspekten av en känsla, medan de tenderar att expressivt reagera med större empatiska reaktioner. Denna senare reaktionsbenägenhet var mycket tydligare för de snabba reaktionerna. En försiktig tolkning kan då vara att dessa expressiva reaktioner medieras av omedvetna processer. Mer forskning måste till för att i detalj studera dessa skillnader. En fråga som dessutom infinner sig är huruvida dessa skillnader beror på genuina könsskillnader eller om de avspeglar en enkel effekt av att kvinnor generellt skattade sig som mer empatiska. Framtida forskning borde därför mer i detalj försöka utreda huruvida det finns en genuin könsskillnad i empatiska reaktioner och/eller om dessa skillnader avspeglar en enkel relation till hur man skattar sig på empatiformuläret. Inte minst viktigt vore att mer studera huruvida könsskillnader i de empatiska reaktionerna i huvudsak styrs av omedvetna processer.

Publikationer

Andréasson, P. & Dimberg, U. (2006). Emotional empathy and facial feedback.(submitted)

Dimberg, U. (2006a). Rapid facial reactions to facial expressions for people High and
            Low in emotional empathy. (submitted)

Dimberg, U. (2006b).  Ansikte mot ansikte: Omedveten kommunikation med emotionella
            signaler.  Sinnen, signaler och tolkningar av verkligheten.  Acta, Kungl.  
            Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. (under tryckning våren 2007)

Dimberg, U.,  Andréasson, P. & Thunberg, M. (2005). Empathy and Facial Reactions to
             Facial Expressions. Psychophysiology, 42, S50. (abstract)

Dimberg, U., Andréasson, P. & Thunberg, M. (2006). Empathy and Facial Reactions to
             Facial Expressions. (submitted)

Dimberg, U. & Thunberg, M. (2006). Speech anxiety and rapid emotional reactions to   
             angry and happy facial expressions. Scandinavian Journal of Psychology (in 
             press)

Thunberg, M. & Dimberg, U. (2005). Social Fear and Rapid Emotional Reactions to
            Angry  and Happy Facial Expressions. Psychophysiology, 42, S122. (abstract)

Nilsson, M. (2004). Hög- respektive Lågempatiska individers elektromyografiska
           reaktioner vid exponering av ansiktsstimuli. Psyk.examensuppsats, Inst.Psyk.
           Uppsala Universitet.

Rick, M. & Åkerlund, C. (2004). Olika sätt att mäta emotionell empati – en jämförande
            studie mellan QMEE och Davis IRI. C-uppsats. Inst. Psyk. Uppsala Universitet.

Hedenfalk, M. (2004). Social fobi och emotionell empati. C-uppsats. Inst. Psyk. Uppsala
             Universitet.

Artiklar under preparation

Dimberg, U. (in prep.a) The voluntary facial action technique:  A study of gender,
             emotion and emotional empathy.
Dimberg, U. (in prep.b) Emotional empathy and empathic reactions among people with
               Asperger syndrom.
Dimberg, U. & Sundin, H. (in prep.) Emotional empathy, empathic accuracy and the
             identification of facial expressions.

Inbjudna föredrag där delar av resultat från det aktuella projektet presenterats
Dimberg, U. (2004). Våra ansiktsmuskler – känslornas spegel. Vuxenhabiliteringens 
               10-årsjubileum, Kungsgärdet Center, Landstinget i Uppsala, 17 juni, 2004 .
Dimberg, U. (2004). Automatic and Unconscious Processes in Emotional Contagion.
               Paper presented at the 1st Consortium of European Research on Emotion
               (CERE), Amsterdam13-15 May, 2004.
Dimberg, U. (2005). Facial Reactions to Facial Expressons: Automatically and 
              Unconsciously Controlled Emotional Responses. Paper presented at the Nobel
              Conference in Medicine. The Neuroscience of Emotion. Stockholm, Sweden,
              June 9-11, 2005.
Dimberg, U. (2006). Ansikte mot ansikte: Omedveten emotionell kommunikation.
              Presenterat på Ansikte mot ansikte – ett seminarium mellan konst och
              vetenskap. Tema Kommunikation, Linköpings Universitet, Linköping, Sverige,
              Maj 5, 2006.
Dimberg, U. (2006). Ansikte mot ansikte: Omedveten kommunikation med emotionella
               signaler. Presenterat på Sinnen, signaler och tolkningar av
               verkligheten.  Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg.
               Göteborg, Sverige, August 30,2006.

Posters som presenterats på Konferens
Thunberg, M. & Dimberg, U. (2005). Social Fear and Rapid Emotional Reactions to
            Angry  and Happy Facial Expressions. The 45th Annual Meeting for the Society
            for Psychophysiological Research, Lisbon, Portugal, 2005.
Dimberg, U.,  Andréasson, P. & Thunberg, M. (2005). Empathy and Facial Reactions to
             Facial Expressions.  The 45th Annual Meeting for the Society for
             Psychophysiological Research, Lisbon, Portugal, 2005.