Arne Öhman

Medvetande och emotionell inlärning

Emotioner har en upplevelsesida och en kroppslig sida. Vi upplever en känsla samtidigt med att kroppen reagerar, t.ex. med hjärtklappning och flyktimpulser. Den upplevda och den kroppsliga komponenten följs dock inte alltid åt. I traditionell psykologi har man (till stor del utan evidens) antagit att samstämmighet mellan upplevelse och kropp karaktäriserar emotionellt välfungerande individer. Syftet med projektet är att undersöka samband mellan medveten förväntan och kroppsliga reaktioner under enkel emotionell inlärning. Är det t.ex. möjligt att lära in emotionella reaktioner frikopplat från medveten insikt? Försökspersonerna utsätts för en enkel Pavlovisk betingningssituation där visuella stimuli kopplas till lätt obehag. Sambandet mellan visuella stimuli och obehag döljs dels genom att stimuli bäddas in i en vilseledande uppgift, dels genom att de presenteras maskerat, det vill säga mycket snabbt och dolda av en efterföljande maskeringsstimulus. Medvetna upplevelser mäts via självrapporter. Kroppsliga reaktioner mäts genom olika fysiologiska mått inklusive regionalt cerebralt blodflöde för att söka lokalisera var i hjärnan medvetna och kroppliga reaktioner representeras. Projektet kommer att ge viktig information om grundläggande emotionella processer som är av betydelse i psykiatriska sammanhang, exempelvis när det gäller att förstå ångestsyndrom.

Arne Öhman, Karolinska Institutet

Projektplanen omfattade en serie studier som med hjälp av maskeringsteknik avsåg att blockera den medvetna komponenten vid enkel emotionell inlärning i en Pavlovisk betingningssituation. Utgångspunkten var en omfattande serie tidigare studier från vår forskningsgrupp som kan sammanfattas i begreppet rädslomodulen (Öhman & Mineka, 2001). Rädslomodulen ses som ett relativt oberoende neuralt system som kontrollerar mentala processer och beteende i anslutning till stimuli som hotar överlevnad och välbefinnande. Den aktiveras primärt till återkommande hot i den miljö där däggdjur evolverat. Aktiveringen är automatisk i den meningen att den är oberoende av medvetandet och relativt opåverkbar av kognitiva, viljestyrda kontrollmekanismer. Dess neurala bas är ett nätverk av subkortikala strukturer centrerade kring amygdala.

Vissa evolutionärt relevanta hotstimuli är medfött effektiva aktiverare av rädslomodulen, medan andra stimuli kan få samma effekt genom att associativt förknippas med medfött aktiverande stimuli genom Pavlovisk betingning. Ett centralt antagande i vårt teoretiska arbete är att effektiviteten i denna inlärningsprocess varierar med den evolutionära hotrelevansen hos olika stimuli. Ett annat centralt, och för det aktuella projektet avgörande, antagande är att denna inlärningsprocess kan föregå på omedveten nivå. Personer som utsätts för ett trauma kan t ex koppla detta till stimuli som råkar vara närvarande under traumat så att dessa sedan aktiverar rädslomodulen utan att personen ser kopplingen mellan stimulus och rädsloreaktion. Rädsloreaktionen framstår därför som obegriplig och tas som ett symtom på att personen lider av en ångestsjukdom. Empiriskt stöd för denna analys har genererats i experiment där vi utsatt försökspersoner för en Pavlovisk betingningssituation där kritiska stimuli förhindrats att medvetet uppfattas genom att de presenterats maskerade av andra stimuli. Sådan s k bakåtriktad maskering innebär att en stimulus presenteras mycket kort och sedan omedelbart följs av en annan stimulus som blockerar medveten igenkänning av föregående stimulus. Vi har kunnat visa att maskerade stimuli, trots att de inte uppfattas medvetet, ändå kan komma att aktivera fysiologiska markörer för rädslomodulen, vilket vi tolkat som att rädslobetingning, åtminstone i vissa fall, kan ske på omedveten nivå.

Våra tidigare resultat ifrågasattes i ett uppmärksammat arbete av Lovibond & Shanks (2002). De hävdade att den teknik vi använt för att klassificera försökspersoner som medvetna eller omedvetna om stimuli varit okänsliga, så att personer som i själva verket var medvetna klassades som omedvetna. Mot den bakgrunden inleddes arbetet på projektet med en serie studier som kritiskt analyserade den maskeringsteknik vid tidigare använt. Bl a demonstrerade vi att olika datorskärmar skiljer sig åt i sin användbarhet i experiment av denna typ (Wiens, Fransson, Dietrich, Lohmann, Ingvar, & Öhman, 2004). Vi genomförde också många experiment med maskerade ormar och spindlar, eller emotionella ansikten, som blottlade ytterligare problem med maskeringstekniken. Arbetet har därför med nödvändighet fokuserat på att lösa dessa metodologiska problem, och vi har inte under de två år projektet pågått kommit fram till att genomföra de betingningsexperiment som var projektets egentliga fokus. Detta metodologiska arbete har emellertid dokumenterats och publicerats, dels i tidskrifter (Wiens et al., 2004; Wiens & Öhman, 2005), dels som ett inbjudet, omfattande kapitel till en just publicerad handbok om metoder i emotionsforskningen (Wiens & Öhman, 2007). För närvarande samarbetar vi med professor Alfons Hamm vid Universitet i Greifswald i ett teoretiskt arbete inom projektets ram. Det analyserar medvetandets roll i mänsklig rädslobetingning och avser att lägga grunden för vidare empiriska studier (Öhman & Hamm, manuskript)

Ett av de utförda experimenten är ett omfattande hjärnavbildningsexperiment med maskerade ansikten där intervallet mellan ett emotionellt ansikte och ett neutralt maskerande ansikte varierade emellan 15, 20, 30 och 60 ms. Psykofysiska data och hjärnavbildningsdata visade ökad detektion av ansikten och bättre igenkänning av emotionella ansikten med ökat maskeringsintervall. Hjärnavbildningsdata påvisade ett starkt samband med psykofysiska data för aktiveringar i "fusiform facial area", ett område lateralt i sekundär synkortex som svarar på ansikten. Sambandet var signifikant men mindre påtagligt för amygdala och amygdalaaktivering, oberoende av maskeringsintervall, och kunde knytas till självrapporterad ångest hos försökspersonerna. Dessa data bildar grundval för ett par artiklar med vilka vi f n arbetar (Wiens, Fransson, Ingvar & Öhman, under arbete a,b). Ett par mer omfattande maskeringsstudier, som också håller på att sammanställas för publikation, har genomförts med ormar och spindlar som stimuli. För ett av dessa experiment föreligger en preliminär artikel (Wiens, Peira, Golkar & Öhman, manuskript).