Minna Gräns

Finns det ett systematiskt samband mellan praktisk juridisk metod och kognitivpsykologiska beslutsheuristiker?



Domstolarnas rättstillämpningsmetoder skiljer sig allt oftare från vad som rimligen kunnat förutses utifrån tidigare rättsvetenskaplig teoribildning. En jämförande belgisk studie visar att medan juridisk argumentation inom rättsvetenskap beskrivs som enkelriktad, dvs. slutsats dras efter det att innehållet i norm- och faktapremissen har fastställts, verkar domstolar ofta göra det omvända. Först beslutas målets utfall varefter olika tolkningsmetoder används som tekniska redskap med syfte att rättfärdiga resultatet. Domstolar verkar inte heller hålla isär frågeställningar, som enligt teoribildning skall behandlas oberoende av varandra för att garantera argumentationens rationalitet. Tendensen är oroande både ur rättsvetenskapligt och också partsperspektiv, eftersom avvikande tillvägagångssätt i grundläggande metodologiska frågor inte är förutsebara. Syftet med studien är att klargöra vad ökande skillnader mellan praktisk juridisk metod och teoribildning beror på och hur de kan förebyggas. Förstudier visar att det finns ett samband mellan praktisk juridisk argumentation i rättsteoretiskt dubiösa rättsfall och sådana kognitivpsykologiska beslutsheuristiker som kan förorsaka bristande beslutsrationalitet. Teoretiskt bristande rättsfall kommer därför att analyseras med hjälp av kognitivpsykologiska teorier om olika beslutsheuristiker.