Erik Lindberg

Marknaden och fyrtornet: kollektiva nyttigheter i historiskt perspektiv





Fyrtornet var länge det klassiska exemplet på hur staten måste skapa vissa nyttigheter för medborgarna då marknadens aktörer inte kan tillhandahålla desamma. Den funktion fyrtornet uppfyller - spridandet av information i farliga vatten - kunde enligt gängse ekonomisk teori inte prissättas av privata aktörer. Därför måste staten genom regleringar och finansiering tillhandahålla denna tjänst. Orsaken är att oavsett om en skeppare betalar eller inte kan han ändå vägledas av det ljus som fyrtornet sprider. Det skulle dröja ända till 1970-talet då Ronald Coase till ekonomkårens förvåning påpekade att det i historisk tid faktiskt förekommit privatägda fyrar. Coases studie har allt sedan dess haft en enorm påverkan på den ekonomiska teorin om kollektiva nyttigheter. Men vad vet vi då om den historiska utvecklingen av den kollektiva nyttigheten som fyrtornen runt om i världen tillhandahållit? Förvånansvärt litet, med tanke på att det numera blivit ett klassiskt exempel på att staten inte är en nödvändig aktör för skapandet av sådana nyttigheter. Syftet med projektet är att undersöka hur det svenska fyrväsendet utvecklades mellan 1650 och 1890. Understrykas bör att ett fungerande fyrväsende var av bokstavligt talat livsviktigt intresse. Otaliga är de skeppsbegravningsplatser som kantar de svenska kusterna.

Erik Lnidberg, Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet

Marknaden och fyrtornet: kollektiva nyttigheter i historiskt perspektiv

2007-2012

Fyrtornet har under årens lopp kommit att spela rollen som det klassiska exemplet på hur staten måste skapa vissa nyttigheter för medborgarna då marknadens aktörer inte kan tillhandahålla desamma. John Stuart Mill, A.G. Pigou, och nobelpristagarna Paul Samuelsson och Kenneth Arrow har alla använt fyren som metafor för att diskutera vilka varor och tjänster som bör produceras privat och vilka som måste produceras av staten: den funktion fyrtornet uppfyller - spridandet av information i farliga vatten - uppfattades enligt gängse teori inte kunna prissättas av privata aktörer. Därför måste staten genom regleringar och finansiering tillhandahålla denna. I det specifika fallet med fyrtorn brukar den bakomliggande orsaken som anges till varför de privata aktörerna inte kan prissätta tjänsten vara de svårigheter som det skulle innebära för en fyrtornsägare att ta betalt av de förbipasserande fartygen. Oavsett om en skeppare betalar eller inte kan han ju ändå vägledas av det ljus som fyrtornet sprider. Fyrtornet tillhandahåller inom denna teoribildning med andra ord tjänster som karaktäriseras av icke-exkluderbarhet, en viktig egenskap hos det som kallas kollektiva nyttigheter. Det skulle dröja ända tills 1970-talet innan en annan nobelpristagare, Ronald Coase (1974), till ekonomkårens tydliga förvåning påpekade att det i historisk tid faktiskt varit vanligt förekommande med privatägda fyrar. Dessa privata entreprenörer hade uppenbarligen utan oöverstigliga problem kunnat tillhandahålla och ta betalt för tjänster som de flesta ekonomer på teoretiska grunder antagit varit omöjligt. Coase studie har allt sedan dess haft en enorm påverkan på den ekonomiska teorin om kollektiva nyttigheter.

Forskningsuppgiften för projektet består i att beskriva och analysera det svenska fyrsystemet mellan 1652 och 1890. Tidsramen sträcker sig från den tidpunkt då det statliga Amiralitetskollegiet fick ett övergripande ansvar för fyrarna, till den tid då ägandet av de flesta fyrar var helt i statliga händer. Mer generellt syftar projektet till att undersöka utvecklingen av privat respektive statligt tillhandahållande av kollektiva nyttigheter i historiskt perspektiv med det empiriska materialet hämtat från svenskt fyrväsende.

Ett viktigt resultat som projektet genererat och som jag tror kommer röna störst internationellt intresse är min koppling av tillhandahållandet av kollektiva nyttigheter med en agent-principal-ansats. Den befintliga litteraturen har en mycket statisk syn på hur fyrväsendena har fungerat historiskt. Genom att använda en agent-principal-ansats och koppla den till olika historiska former för upphandling, privat ägande och statligt tillhandahållande av fyrtjänster kan jag förklara varför olika ägandeformer har förändrats över tid och jag kan även förklara varför både de engelska och svenska fyrsystemen i slutändan förstatligades trots att de kvalitativt fungerat oväntat bra. Jag visar, till skillnad från exempelvis Ronald Coase och Paul Samuelson, att man inte kan använda det berömda historiska exemplet hur fyrtjänster har organiserats för att dra långtgående slutsatser om hur dessa bör organiseras. Projektet har gett upphov till frågeställningar hur olika kontraktsförhållanden mellan agenter och principaler påverkar marknaders och staters agerande i historisk tid.

Ett annat resultat härrör från mer specifika svenska förhållanden. Hur skall man då förstå det svenska fyrsystemet där vissa fyrar sköttes av statliga fyrvaktare, andra lades ut på entreprenad till lägstbjudande och ett par stycken var direkt ägda av privat kapital? För det första måste statens övergripande reglerande roll betonas: ingen ägare eller entreprenör eller vaktare av en fyr kunde frångå de förpliktelser som staten satte upp i samband med kontraktstecknandet rörande ekonomiska villkor eller kvalitet. Den traditionella teoribildningen som härrör från Paul Samuelson om att enbart staten genom skattemedel kan skapa kollektiva nyttigheter visar sig, precis som fallet var i England, om inte direkt felaktig så mycket ofullständig, eftersom den inte tar hänsyn till hur ägandet av resurser som möjliggör produktionen av välfärdshöjande tjänster ser ut. Utbyggnaden av det svenska fyrväsendet från och med 1660-talet utmärktes av stor hänsyn till konsumenternas intressen, i det här fallet skeppare och handelsmän, som med hjälp av staten och den egna betalningsviljan såg till att det faktiskt byggdes fyrar längs kusterna. Det finns inga belägg för att utbyggnaden av fyrar ledde till en exploatering av sjöfarten och att de sjöfarande tvingades erlägga avgifter de inte samtyckte till. De sjöfarande hördes och deras klagomål om bristande kvalitet och onödiga fyravgifter tog staten fasta på. Att staten skulle kunna göra omfattande infrastrukturinvesteringar där privata aktörer misslyckas förutsätter att staten har denna förmåga: både politiska möjligheter att genomdriva beslut, byråkratisk kompetens och finansiella resurser att göra investeringar.

Ett tredje resultat handlar om riskernas fördelning mellan stat och privata utförare. Statliga investeringar är av stor betydelse i fattiga länder eftersom låga inkomster i samhället leder till låga intäkter för privata företag vilka därmed har svårt att finna incitament till investeringar. Om en stat med större budget än ett privat företag gör dessa investeringar kan den samhälleliga välfärden öka. Men en fattig stat har många andra prioriteringar och resultaten i denna undersökning ger vid handen att en fattig stat kunde överlåta risktagandet till privata entreprenörer i utbyte mot privilegiet att tjäna pengar på tjänste- och varuproduktionen. I takt med att inkomsterna från den privilegierade verksamheten ökade, kunde staten genom olika medel överta den tidigare privata verksamheten. Det var just detta som skedde inom fyrförvaltningen i England. I Sverige har de förmånliga privilegierna inom olika delar av näringslivet, såsom manufaktur, sjöfart och bruk, studerats och deras roll för den fortsatta utvecklingen livligt debatterats. Till skillnad från manufakturer, skepp och bruk är dock fyrar till sin natur allmännyttiga, och utbyggnaden av dessa allmännyttiga inrättningar under den här perioden belyser att, parallellt med en frikostig politik som gynnade ett fåtal ägare av manufakturer, skepp och bruk, bedrevs också en politik som lyckosamt kunde skapa och finansiera allmänna välfärdsinrättningar i form av just fyrar och dessutom få de som använde dem mest att betala för dem.

En ny forskningsfråga som genererats under projektets gång handlar om nationellt försvar som en kollektiv nyttighet. Jag har undersökt en del av den problematiken genom att titta på hur den svenska saltmarknaden fungerade under stora nordiska kriget (1700-1721) och resultaten från den undersökningen publicerades i en artikel i Scandinavian economic history review.

Projektet har dessutom genererat ett helt nytt forskningsintresse. Jag har utvidgat studien av tillhandahållandet av kollektiva nyttigheter till att röra utvecklingen av det svenska vägnätet mellan 1650 och 1910. Problemställningen i det projektet handlar om rivaliteten i mark- och tidsanvändning när vägar skall byggas, och tangerar frågor som äganderätt till jorden och möjligheter att förbättra kommunikationer eftersom det inte är självklart att självägande bönder har ett intresse av utvidgade och fler vägar som "äter upp" deras odlingsyta. Varje beslut om förbättrade kommunikationer leder till en omfördelning av tillgångsvärden mellan t.ex. olika markägare och andra aktörer i ekonomin. Från engelsk forskning vet vi emellertid att markpriserna under 1700-1800-talen steg betydligt i nära anslutning till förbättrade kommunikationer jämfört med jordbruksfastigheter med mer perifert läge. Detta leder till intressanta motsättningar vad gäller vem som skall stå för en investering och vem som kan dra nytta av den. Projektet finansieras sedan 2011 med ett anslag från Vetenskapsrådet.

De två viktigaste publikationerna är:


Lindberg, Erik, "Sjösäkerhet på entreprenad: ett kontraktsteoretiskt perspektiv på privata och statliga fyrar 1840", Historisk tidskrift, 132:1 (2012), 3-30.

I uppsatsen studeras privata och statliga fyrar i Sverige före 1840-talet ur ett kontraktsteoretiskt perspektiv som tar fasta på hur kontrakt mellan stat och entreprenörer fördelar risker och vinster och hur kvalitet upprätthålls. Det var de sjöfarande själva som betalade för den nyttighet de efterfrågade och inte skattebetalarna i stort. Detta var en princip som levde kvar långt efter att fyrarna förstatligats. I 1898 års sjöfartskommittés utlåtande poängteras att i Sverige, till skillnad från i de flesta andra länder, borde inte staten besörja fyr- och båkväsendet med allmänna medel, utan det skulle "bekostas av de olika kategorier av fartyg som av detsamma begagna sig och hava nytta". I Sverige uppstod således tidigt en långvarig princip inom sjösäkerhetsområdet, att det var de som använde en tjänst som skulle betala för den.

Lindberg, Erik, "The Swedish salt trade during the Great Northern War", Scandinavian Economic History Review, 57:2 (2009), 191-206.

Syftet med artikeln är att studera effekterna på den svenska saltmarknaden av den omfattande sjöblockaden under stora nordiska kriget. Tidigare forskning har hävdat att införandet av det omdiskuterade produktplakatet 1724 orsakades av den saltbrist som uppstod under stora nordiska kriget och sjöblockaden och inte, vilket också hävdats, att produktplakatet syftade att ge svenska redare och grosshandlare monopol på den svenska fraktmarknaden. Resultatet i artikeln visar att sjöblockaden inte gav upphov till någon nämnvärd salt brist och att brist på salt var förmodligen ingen anledning till införandet av produktplakatet.


Publikationer:

Artiklar

Lindberg, Erik, “From private to public provision of public goods: English lighthouses between the seventeenth and nineteenth centuries” (submitted, under review by Journal of Policy History).

Lindberg, Erik, "Uppbyggnaden av det svenska fyrväsendet 1645-1890: privata och statliga intressen" Forum Navale, 68 (2012), s. 151-189.

Lindberg, Erik, ”Sjösäkerhet på entreprenad: ett kontraktsteoretiskt perspektiv på de privata och statliga fyrarna före 1840”, Historisk tidskrift, 132:1 (2012), 3-30.

Lindberg, Erik, "The Swedish salt trade during the Great Northern War", Scandinavian Economic History Review, 57:2 (2009), 191-206.