Carl Henrik Carlsson

Statlig antisemitism 1921-1945. Kontinuitet eller diskontinuitet?


är det självklart att det var nazismens framväxt i Tyskland som medförde att antisemitismen blev starkare i Sverige under 1930- och 1940-talen? Eller fanns det en lång kontinuerlig inhemsk ”tradition” bakåt i tiden som har ett högre förklaringsvärde? Eller var antisemitismen rentav inte starkare på 1930-talet än tidigare?


Projektet syftar till att undersöka huruvida antisemitiska (eller andra) fördomar ledde till konkret diskriminering av de judar (eller andra kategorier) som sökte svenskt medborgarskap 1921-1945 eller inte. Om så var fallet, fanns det en kontinuitet eller diskontinuitet?


Diskrimineringsantisemitism kommer att kunna mätas över tid genom att samtliga medborgarskapsärenden ska analyseras såväl kvantitativt som kvalitativt. Metoden är sedan tidigare utarbetad och använd för tidsperioden 1860-1920, vilket också medger jämförelser under en mycket lång tidsperiod.


Det stora empiriska materialet kommer att erbjuda svar på en rad underfrågor, exempelvis vilken roll Stockholms mosaiska församling och andra remissinstanser spelade och vilken betydelse enskilda handläggares och politikers agerande hade. Undersökningen kan också ge ett viktigt bidrag till frågan huruvida antisemitism eller arbetsmarknadsskäl var den viktigaste orsaken till den restriktiva invandringspolitiken. även ett underifrånperspektiv ska anläggas: hur påverkades söktrycket av de stegrade judeförföljelserna i Tyskland och andra faktorer?
PROJEKTETS SYFTE
Projektets övergripande syfte har varit att kvantitativt och kvalitativt undersöka och analysera eventuell statlig diskrimineringsantisemitism vid ansökningar om naturalisation (svenskt medborgarskap) 1921-1945 (sammanlagt drygt 16 000 varav cirka 10 % från mosaiska trosbekännare och ytterligare någon procent från andra trosbekännare som "etniskt" betraktades som judar) och koppla resultatet till min tidigare undersökning gällande perioden 1860-1920. Den mycket långa tidsperioden anknyter till formulerad kritik mot att den hittillsvarande antisemitismforskningen varit alltför statisk och inte undersökt förändringar över tid.

Jag argumenterar för vikten av att dela in det inte helt oproblematiska analysbegreppet antisemitism i (sju) olika nivåer. De flesta undersökningar handlar om den första nivån (diskurs), medan jag främst undersöker huruvida denna antisemitiska diskurs slår igenom även i konkret diskriminering (nivå två). Att studera naturalisationsansökningar har många fördelar, dels ur operationaliseringssynpunkt, dels därför att en naturalisation var av stor betydelse för den enskilde individen, främst ur säkerhetssynpunkt, men även av materiella, politiska, sociala och psykologiska skäl.

PROJEKTETS TRE VIKTIGASTE RESULTAT
Det viktigaste resultatet är att diskrimineringsantisemitismen vid medborgarskapsansökningar mer eller mindre upphörde under början av 1920-talet, vilket kontrasterat mot perioden 1860-1920 då en kategori judar, s.k. östjudar, var starkt diskriminerade och ansökningar ofta avslogs trots uppfyllda formella krav och avsaknad av anmärkningar mot den sökande. Åren kring 1922-1923 är ett slags vattendelare: därefter var det sällsynt att någon sökande som uppfyllde de formella minimikraven i lag eller praxis fick avslag på sin ansökan. Den antisemitiska diskurs, som bevisligen fanns under 1920- 1930- och 1940-talen, ledde alltså inte till diskriminering vid naturalisationsansökningar.

Det är dock viktigt att poängtera att den fria invandringen upphörde 1917 och att utlänningar därefter kunde nekas tillstånd att resa in i Sverige. Detta innebar att medborgarskapshandläggningen inte längre blev myndigheternas första "sorteringsmöjlighet"; tidigare forskning har också påvisat diskriminering vid ansökningar om visering och uppehållstillstånd 1938-1944.

Projektets resultat stärker tesen att den svenska antisemitismen under Hitlertiden i mindre utsträckning än vi kanske trott var en utifrån importerad "ond parentes" utan mer ska härledas inhemskt och bakåt i tiden. Resultatet ger också empirisk näring till en hypotes om en polarisering av attityderna gentemot såväl judar som antisemitism från 1933 och framåt, där å ena sidan en grövre och hotfullare antisemitism växte fram, men också ett avståndstagande mot diskriminerings- och våldsantisemitism även från personer som tidigare kunnat ge uttryck för vardagsantisemitiska åsikter. Detta stöds också av det faktum att det från 1920-talet blev mer sällsynt med direkt uttalat antisemitiska noteringar i källmaterialet, även om handläggarna var noga med att "etnicitetsmarkera" även de icke mosaiska trosbekännare som kunde misstänkas vara av "judisk börd", "halvjude" etc.

Förutom att medborgarskapsärenden inte längre var den första "sorteringsmöjligheten", och att attityderna gentemot antisemitism polariserats, kan den minskade diskrimineringen också förklaras med en ökad ambition att ha ett transparant och "rättssäkert" förfarande vid naturalisationsansökningarna; detta minskade godtycke gynnade en stigmatiserad kategori som judar. Ytterligare en förklaring är att den tidigare kopplingen mellan östjudar och gårdfarihandel försvunnit sedan denna misstänkliggjorda distributionsform mer eller mindre upphört.

Ett annat viktigt resultat är att det från början av 1920-talet - trots att den direkta diskrimineringen mot östjudar upphörde - generellt blev svårare att bli naturaliserad svensk medborgare. De formella kraven skärptes i lagstiftning och framför allt i uttalad praxis som exempelvis angav att den i 1924 års lag stadgade och till fem år utökade minimitiden för vistelsetid i riket bara gällde personer från våra nordiska grannländer eller "etniska svenskar", medan andra kunde få vänta i sex eller sju eller från 1939 upp till tio år. Det restes till och med förslag 1938 om att vissa "oss fjärran stående folkslag" över huvud taget inte skulle kunna få bli svenska medborgare, men detta genomfördes aldrig. Samtidigt ökade möjligheterna till dispens från vistelsetiden. Det uppstod en ökad differentiering och en slags hierarkisering utifrån hur närstående "Sverige" och "det svenska" en sökande ansågs vara. Ingenting tyder dock på att exempelvis en tysk jude skulle ha det svårare att bli svensk medborgare än en tysk icke-jude.

Det kan emellertid i vissa fall konstateras en slags likgiltighet för judars utsatthet. Besluten togs i regel enbart med utgångspunkt från svensknationella nyttointressen. Först i krigets slutskede skedde en omsvängning och myndigheterna kunde då av humanitära skäl och för att försöka rädda liv bevilja judar medborgarskap trots att de inte ens var bosatta i landet. Jag har brutit ut en analys av dessa vad jag kallar räddningsansökningar till en särskild monografi (se nedan).

Ett tredje viktigt resultat handlar om Stockholms mosaiska församlings roll som remissinstans - med i praktiken vetorätt - för naturalisationsansökningar från judar bosatta i Stockholm. Trots församlingens östjudefobiska retorik hade man före 1921 i relativt hög utsträckning stött östjudars ansökningar. Detta stöd ökar under denna undersökningsperiod, och ett avstyrkande var mycket sällsynt. Oavsett om man betraktar församlingens agerande mot judiska flyktingar som sökte sig till Sverige som stödjande, hindrande eller ambivalent - något som diskuteras såväl inom- som utomvetenskapligt - är det uppenbart att den stödde dem som redan kommit till Sverige i deras försök att bli svenska medborgare och underlättade för dem att få vara kvar i landet. Denna diskrepans mellan diskurs, retorik och praktik kan förklaras med begreppet "byråkratisk distans": man kunde ha fördomar mot och visa ovilja mot ett kollektiv, men såg en enskild sökande främst som den individ han eller hon var.

NYA FORSKNINGSFRÅGOR SOM HAR GENERERATS GENOM PROJEKTET
Under arbetet har flera nya frågor genererats, inte minst kring den svensk-judiska befolkningsgruppen inte bara som objekt utan även som agerande subjekt i frågor om invandring, integration, församlingsorganisation, identitet med mera. Många av dessa frågor har jag också kunnat ta upp i den universitetskurs om judarnas historia i Sverige som jag initierat och leder.

Det omfattande och rika källmaterialet skulle också kunna ligga till grund för mer renodlade och longitudinella diskursundersökningar om judar och andra etniska kategorier, inte minst resonemang om "svenskhet", "den svenska folkstammen" och liknande.

Även genusaspekten på medborgarskap skulle kunna lyftas fram, inte minst den förändrade synen på familjen som juridisk enhet. Andra intressanta frågor som kan hämta empiri ur källmaterialet är exempelvis synen på fattigdom, ålderdom, försörjningsförpliktelser, brott, skötsamhet samt politisk aktivitet hos invånarna.

Arbetet har också väckt frågor om begreppshistoria och av historiografisk art. Hur bedriver man vetenskaplig forskning i områden där det finns inte bara inom- utan även utomvetenskapligt förutfattade meningar och laddade begrepp?

PROJEKTETS INTERNATIONELLA FÖRANKRING
Detta projekt har stark anknytning till den mycket omfattande internationella forskningen om antisemitism, till vilken de särskilda förhållanden som rådde i Sverige kan bidra. Jag har under projektåren knutit flera internationella kontakter, inte minst som koordinator för forskarnätverket "Judarna i Sverige - en minoritets historia" bland annat som huvudansvarig för tre stora konferenser i Uppsala med internationellt deltagande. Vid två av dessa har jag presenterat papers med anknytning till detta projekt och vid det tredje till ett närstående forskningsområde. Projektet har därutöver - förutom vid det egna universitetet - presenterats vid ett forskarseminarium på Riksarkivet, vid en nordisk konferens om Förintelsen i Oslo samt senast redovisats i augusti 2013 på en session om antisemitism vid The 16th World Congress of Jewish Studies på Hebrew University i Jerusalem. Projektet närstående forskningsresultat har presenterats vid internationella konferenser i Hamburg, Wien och Leiden, och även publicerats i svenska och internationella antologier och tidskrifter.

PROJEKTETS TVÅ VIKTIGASTE PUBLIKATIONER OCH PUBLIKATIONSSTRATEGIER
Den huvudsakliga monografin kommer att få namnet "Svensk diskrimineringsantisemitism 1860-1945. Kontinuitet eller diskontinuitet?" Eftersom de långa diakrona jämförelserna är viktiga har jag valt att i bokens titel markera denna långa tidsperiod, även om empirin nästan uteslutande handlar om perioden efter 1920. De viktigaste resultaten redovisas ovan.

En något kortare monografi får namnet "En angelägenhet på liv och död - Judar i utlandet söker svenskt medborgarskap 1942-1945". I denna redovisas en undersökning av hur myndigheterna initierade och behandlade ansökningar från icke-svenska medborgare bosatta utomlands i stater kontrollerade av nazi-Tyskland. Genom att bevilja medborgarskap hoppades man att kunna utverka utresetillstånd och på så sätt förhindra deportation och död. Proceduren var omständligare än vid utförandet av kvasilegala dokument såsom svenska skyddspass och provisoriska pass, men ett beviljat medborgarskap gav betydligt större juridisk tyngd. Samtidigt gällde det att utnyttja detta verktyg försiktigt för att det inte skulle bli kontraproduktivt. Det finns flera skäl till varför jag brutit ut denna undersökning till en särskild publikation: analysen svarar på andra frågor än själva huvudundersökningen och undersökningen kan också placeras in i ett annat forskningsläge.