Predikan spelar en central roll i den västerländska kyrkans liturgi. I en predikan möter vi ofta yttranden där predikanten som grund för ett visst påstående direkt eller indirekt hänvisar till andra källor än sig själv (exv. Lukas säger att…) och det är inte heller ovanligt att predikanten låter ett yttrande ackompanjeras av markörer som signalerar att sanningshalten i yttrandet kan ifrågasättas (t. ex. kanske, möjligen).


Inom språkvetenskaplig forskning har uppmärksamhet ägnats åt att studera de språkliga verktyg som står till buds för att signalera eller markera vem som är källan för en proposition (s.k. evidentialitet) och talarsäkerhet (epistemisk modalitet), men predikodiskursen är ännu outforskad i detta avseende.


Detta forskningsprojekt syftar till att närmare undersöka de språkliga markörer genom vilka evidentialitet och epistemisk modalitet manifesteras i engelska predikningar från anglikanska kyrkan, romersk-katolska kyrkan och baptistkyrkan och därigenom dels bekräfta eller vederlägga predikodiskursen som en alltigenom homogen genre med utgångspunkt från evidentialitet och epistemisk modalitet, och dels undersöka hur predikanten driver diskursen ren retoriskt med hjälp av evidentialitet och epistemisk modalitet. Med tanke på religionens roll i samhället bidrar diskursanalysen i projektet till ökad förståelse för hur språk används i en kontext som präglas av övertygelse, tradition och samspelet mellan tro, vetande och vetenskap.