Sofie Bedford

#ProtestBaku. Står Azerbajdzjan på tur för en demokratisk revolution?

Jag ansöker om medel för att anordna ett internationellt symposium (round-table) på Uppsala Centrum för Rysslandstudier om civilsamhällesaktivism i Azerbajdzjan. Efter de så kallade "färg-revolutionerna" i andra post-sovjetiska länder trodde många att Azerbajdzjan var nästa auktoritära land på tur för ett omstörtande regimskifte. Dessa förhoppningar infriades dock aldrig. Men, nu, under de första månaderna av 2013, har en våg av demonstrationer och protester skakat landet vilket fått aktivister och analytiker att tala om inledningen på en "azerbajdzjansk vår". Det övergripande syftet med symposiet är att bjuda in internationellt framstående forskare, journalister och aktivister för att skapa ett mångvetenskapligt och informativt samtal om hur man kan förstå denna pågående folkliga mobilisering i Azerbajdzjan. Diskussionen kommer att fokusera både på aspekter i den specifika azerbajdzjanska kontexten och sådana som kopplar utvecklingen i Azerbajdzjan till demokratiska revolutioner i andra delar av världen, som till exempel användandet av social media för att sprida och koordinera motstånd mot regimen. Symposiet syftar också till att skapa ett nätverk för pågående och framtida projekt vid Uppsala Centrum för Rysslandsstudier som fokuserar på samhällsutvecklingen i Azerbajdzjan och Kaukasus. Symposiet är planerat att äga rum i Uppsala den 21 maj 2013.

9 oktober 2013 var det presidentval i Azerbajdzjan. I princip allt som skrevs om valet, innan och efter, präglades av en uppgiven ton och vidmakthöll att alla redan visste vem som skulle vinna. Denna försiktighet är förstås en naturlig reaktion på den maktfullkomlighet som länge präglat den azerbajdzjanska regimen och bristen på autenticitet i de val som hålls under dessa förutsättningar. Att endast se till valresultatet vore emellertid ett misstag. Omständigheterna kring detta val speglar en ny dynamik i den azerbajdzjanska politiken väl värd att analysera närmare. I ljuset av detta arrangerade Centrum för Rysslandsstudier (UCRS) under 2013 två evenemang som fokuserade på opposition mot politisk status quo i Azerbajdzjan och en oppositionsrörelse i förändring.

Den 21 maj 2013 hölls ett internationellt forskningssymposium på Gustavianum, Uppsala Universitet "#Protestbaku. Is Azerbaijan next in line for a democratic revolution?" I ljuset av ett antal folkliga protester som ägt rum i Azerbajdzjan under vintern/våren 2013 var syftet med symposiet att främja en diskussion kring temat politisk mobilisering och aktivism, främst i det azerbajdzjanska fallet men även i andra kontexter. Genom de olika presentationerna fick publiken en bild av vem som protesterar, de metoder som använts och även mer allmänt om under vilka omständigheter dessa protester uppkom.

I introduktionen beskrev Sofie Bedford, UCRS, de protester som vissa refererat till som en möjlig azerbajdzjansk vår. Hon talade om hur den sittande regeringens "kontrollerade demokrati" kommit på kollisionskurs med de krav på genuina demokratiska reformer och förändring som hörs bland fler och fler unga. I sin presentation gav sedan Shahla Sultanova, journalist, en bild av den azerbajdzjanska demokratiska oppositionen. Inledningsvis beskrevs ett antal etablerade oppositionspartier som får allt mindre inflytande i samhället och till stor del saknar annan politisk plattform än att avsätta den sittande regimen. Vidare talade hon om framväxten av en yngre generation demokratiaktivister och de organisationer de representerar. Slutligen konstaterades att unga aktivister, som ofta hörs och syns mer än traditionella oppositionella, kommit att ses som det största hotet mot regimen vilket resulterat en hög grad av repression mot dem. Katy Pearce, forskare i kommunikationsvetenskap, diskuterade betydelsen av sociala medier för den politiska mobiliseringen i Azerbajdzjan, men drog dock slutsatsen att eftersom internetanvändandet bland befolkningen i allmänhet är så pass lågt bör man inte överskatta det digitala inflytandet. Snarare är det en liten, framförallt manlig, mer "elitistisk" del av befolkningen som använder sig av sociala media för att verka mot regimen och organisera olika protestevenemang. Den sista talaren, Adnan Hadjizade är demokratiaktivist och i sitt framförande talade han om hur humor ofta använts som ett politiskt verktyg av oppositionsgrupper i Azerbajdzjan, både historiskt och idag framförallt via sociala medier. Han gav också exempel på hur även regimvänliga krafter använder sig av internethumor för att på olika sätt "slå tillbaka" mot de oppositionella. Dessutom får det som sker i "cyberrymden" ofta påföljder för demokratiaktivisterna i "verkligheten" eftersom digital anti-regim humor bestraffas hårt. Adnan berättade om hur han själv dömts till fängelse efter att ha deltagit i en satirisk Youtube-video som drev med presidenten. Symposiet avslutades med en konkluderande sammanfattning av professor David Smith från UCRS.

Den 7 november 2013 hölls ytterligare ett internationellt forskningsseminarium i Skytteanska biblioteket, Uppsala Universitet "Post-Electoral Debriefing: Lessons Learned for the Azerbaijani Opposition". Syftet med seminariet var dels att analysera det azerbajdzjanska presidentvalet, särskilt den demokratiska oppositionens insats, och dels att generellt diskutera oppositionens roll i demokratiseringprocesser. Tre talare med särskild insyn i den politiska situationen i Azerbajdzjan hade bjudits in: Leila Alieva från "Centre for National and International Studies" i Baku, som forskat bland annat kring politiska partier i Kaukasusregioner, och själv deltog i den oppositionella valkoalitionens arbete inför presidentvalet i Azerbajdzjan; Vugar Gojayev, människorättsaktivist och forskare som sammanställt rapporter om bristen på politiska, civila och mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan för ett stort antal internationella organisationer som till exempel Human Rights Watch och International Crisis Group och slutligen Laurent Vinatier från "Thomas More Institute" i Paris som bedrivit forskning om religiös- och politisk opposition i olika post-sovjetiska kontexter, bland annat Azerbajdzjan, Vitryssland och Ryssland. Emil Uddhammar från statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet talade om teorier kring opposition och demokratisering samt illustrerade med exempel från sin egen forskning i Afrika. Modererade gjorde Sofie Bedford vid Centrum för Rysslandsstudier och Li Bennich-Björkman, Centrum för Rysslandsstudier och statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Leila Alieva talade om de traditionella politiska oppositionspartierna i Azerbajdzjan, Musavat och Folkfronten och hur de lagliga förutsättningarna för deras arbete kontinuerligt försämrats sedan Aliyev regimen kom till makten. Enligt Alieva kan oppositionens tidigare brist på framgång inte skyllas på deras brist på samarbete utan bör ses i ljuset av de svåra villkor under vilka de existerar och det internationella samfundets stöd till den autoritära Aliyevregimen. Enligt Alieva var valet 2013 unikt på så vis att olika grenar av oppositionen i Azerbajdzjan samarbetade. Dessutom var det faktum att OSSE:s internationella valobservatörer fördömde valets kvalitet en seger för oppositionen trots att de förlorade valet. Vugar Gojayev talade om hur de politiska, civila och mänskliga rättigheterna i Azerbajdzjan kontinuerligt urholkats och hur detta lett till en bristande tro på demokrati bland befolkningen. Upptrappat förtryck av de som uttrycker en avvikande åsikt i form av bland annat ett stort antal fängslade människorättsaktivister, journalister, politiker, representanter och från olika ungdomsorganisationer under valåret samt ett massivt valfusk har fått de flesta invånare att tvivla på valet som demokratisk institution. Finns fortfarande ett litet antal starka individer som arbetar för förändring, men de är i minoritet och har det väldigt svårt. Laurent Vinatier talade om den oppositionella valkoalitionen "Det Nationella Rådet för Demokratiska Krafter" och hur denna grupp kan sägas ha varit framgångsrik trots att man förlorade valet. Enligt honom berodde det till stor del på valet av Jamil Hasanli som oppositionens gemensamma presidentkandidat. Hasanli var enligt honom en "icke-ledare" någon vars låga profil ledde till större fokus på politiska frågor än hans personlighet och gav trovärdighet till oppositionen. Emil Uddhammars presentation handlade om opposition och demokratisering i allmänhet och om vad som karaktäriserar opposition i Afrika i synnerhet och vilka problem som finns där. Många intressanta likheter fanns mellan hans exempel och erfarenheterna i Azerbajdzjan samtidigt som flera olikheter, särskilt när det gällde internationella aktörers roll i sammanhanget, också diskuterades.

I publiken fanns vid båda tillfällena ett tjugotal mycket entusiastiska deltagare. Bland dessa återfanns bland andra studenter och forskare från Uppsala och andra lärosäten, en journalist och en diplomat från den tyska ambassaden. Publiken ställde intressanta och engagerade frågor till panelisterna, i båda fallen talade flera efteråt om att de tyckte eventet varit mycket givande och att de hade lärt sig en hel del nytt. Organisatörerna är mycket nöjda med båda eventens utfall. Diskussionerna kring utvecklingen i Azerbajdzjan, både under själva seminarierna och under resten av tiden som de inbjudna gästerna tillbringade i Uppsala, var informativa och inspirerande. Arrangemangen var viktiga steg för att lägga grunden till den projektansökan om att studera uppbyggnaden av opposition i elektorala autokratier som kommer att lämnas in till Riksbankens Jubileumsfond i januari 2014. Organisatörerna etablerade dessutom mycket bra kontakt med talarna som kommer att vara värdefull både i arbetet med den nya ansökan och för UCRS vidare Kaukasusarbete. Vidare resulterade det första symposiet i ett specialnummer av tidskriften Demokratizatsiya: The Journal of Post-Soviet Democratization som publiceras i januari 2014 och det andra seminariet i en samförfattad artikel av Bedford, Vinatier, Alieva och Gojayev som i skrivande stund är under utveckling.