Jenny Langkjaer

Sociala rörelsers vålds- och ickevåldsstrategier i det offentliga rummet, från 1800-talet till idag

Folksamlingar, upplopp och demonstrationer på offentliga platser har sedan århundraden tillbaka varit ett givet sätt att förmedla åsikter. På både våldsamma och fredliga sätt har människor tagit plats, för att förändra samhället. Arbetarrörelsen gjorde under demokratins genombrottstid anspråk på det offentliga rummet genom både våld och ickevåld. ANC prövade i sin kamp mot apartheid i Sydafrika flera olika strategier baserade på såväl våld som ickevåld. Samtidigt hade Medborgarrättsrörelsen i USA enbart ickevåld som grund för sitt motstånd. Under de senaste åren har det också inom den arabiska våren och Occupy-rörelsen använts ickevåldsstrategier i det offentliga rummet för att föra fram krav på förändring.
Spänningen mellan våld och ickevåld är ett fenomen som behöver ses i ett vidare perspektiv än vad som hittills har gjorts. Att göra jämförelser både mellan olika perioder och mellan olika samhällen är av högsta vikt för att bättre förstå hur vålds- och ickevåldsstrategier fungerar och används. Strategierna kan betraktas på flera sätt, exempelvis som en regelrätt strid mot överheten eller som ett skådespel där olika aktörer har givna roller, inklusive åskådare och polis eller militär. Hur samspelet mellan olika aktörer på den offentliga arenan har sett ut är därför också centralt.
Syftet med denna ansökan är att finansiera en workshop som fokuserar på de vålds- och ickevåldstrategier som sociala rörelser använder sig av för att ta plats i det offentliga rummet.

Folksamlingar, upplopp och demonstrationer på offentliga platser har sedan århundraden tillbaka varit ett givet sätt att förmedla åsikter. På både våldsamma och fredliga sätt har människor tagit plats, för att förändra samhället. Workshopen Ta plats förde samman forskare från flera olika discipliner för att diskutera hur vålds- och ickevåldsstrategier under de senaste två hundra åren har använts i det offentliga rummet för att föra fram åsikter och krav på förändring. Under workshopen redovisades och diskuterades många olika exempel på detta.

Dagen inleddes med en introduktionsföreläsning av Stellan Vinthagen (Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet), där han redogjorde för ickevåldets historia och utveckling. Vinthagen diskuterade även definitioner av våld, ickevåld och motståndsbegreppet, och framhöll att ett intersektionellt perspektiv är viktigt - de som gör motstånd mot en maktsituation gör nästan aldrig totalt motstånd - utan reproducerar samtidigt andra maktsituationer. Han reflekterade över forskningsområdet "motståndsforskning" som finns, men som behöver etableras ännu mer. Forskningsområdet behöver inspiration från flera olika discipliner. Han efterlyste mer dialog och samarbete på området, och påpekade att många forskare använder samma teorier, vilket utgör god grund för ett samarbete. Den efterföljande diskussionen bland workshopdeltagarna kretsade framför allt kring hur ett tvärvetenskapligt forskningssamarbete kring motstånd skulle kunna se ut. Det framhölls att ett större skandinaviskt samarbete skulle vara intressant. Vikten av att studera historiens roll i utvecklingen av motstånd i vårt samhälle lyftes också fram.

Från Norge bidrog Idar Helle och Tiago Matos (Oslo Universitet), som tog upp sociala rörelsers metoder för att föra fram sina åsikter i Norge under perioden efter andra världskriget fram till vår tid. Kollektiva konflikter har tagit sig uttryck i kollektiv handling (som blockader, civil olydnad, med mera) såväl som mer blygsamma taktiker (demonstrationer och möten) och även våldsamma metoder (upplopp, sammanstötningar).

Leif Wegerman (Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet) redogjorde för konfrontationer under arbetskonflikter under 1920-talet i Sverige. Han lyfte bland annat fram det hittills mindre uppmärksammade begreppet "fridlysning", det vill säga ett förbud att beträda ett visst område exempelvis vid en fabrik eller på offentliga platser som vägar och järnvägsstationer. Genom detta kunde arbetsgivare stänga ute arbetarrörelsens aktioner mot strejkbrytare, en strategi som lade tydliga hinder i vägen för arbetarrörelsens strejkvapen.

Margareta Ståhl delade med sig av de ickevåldsstrategier som användes vid faninvigningsfester och demonstrationer under 1880-talet. Hon visade på hur den tidiga svenska arbetarrörelsen försökte kringgå de begränsande lagar som fanns för tillträde till det offentliga rummet. Med humorn som vapen kunde arbetarrörelsen exempelvis, istället för att tåga bakom den röda fanan genom en stad, vilket var förbjudet, låta fanan färdas med droska. Att humor kunde vara en viktig beståndsdel i arbetarrörelsens strategier i det offentliga rummet visade även Jenny Langkjaer (Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, Stockholm), som redogjorde för "det skötsamma motståndet" som arbetarrörelsen erbjöd polisen på gator och torg. Genom att driva med överheten, men samtidigt följa deras regler till punkt och pricka och med nästintill överdriven nit, urholkade rörelsen makthavarnas legitimitet.

Antoine Guémy (Université Paris-Sorbonne) synliggjorde litteraturvetenskapens möjliga bidrag inom motståndsforskningen. Han redogjorde för författaren och journalisten August Blanches roll i att föra revolutionära tankar från Frankrike till Sverige under den oroliga tiden kring 1800-talets mitt. När han 1850 anlände till Paris med romantikens ideal om revolution och mötte den brinnande verkligheten, tvingades han ompröva sina revolutionsideal.

Stefan Nyzell (Historiska studier, Malmö Högskola) gav exempel på hur bråkiga arbetare tog plats i det offentliga, mitt i skötsamhetens tidevarv under 1930-talet. Den skötsamma arbetarkulturen må ha blivit en del av den svenska politiska kulturen, men den del av arbetarklassen som inte frivilligt infogade sig i skötsamhetsidealet, gjorde sig icke desto mindre synlig i det offentliga rummet.

Annelie Schlaug (Globala Politiska Studier, Malmö Högskola/Statsvetenskapliga institutionen - Freds- och konfliktforskning, Lunds universitet) stod för workshopens mest samtida exempel i sitt bidrag. Hon diskuterade ickevåld inom en social rörelse i Kaukasus. Denna rörelses fredsaktivism sattes i relation till teoretiska resonemang om rummet. Hon lyfte fram Bell Hooks syn på marginalen som både blir förtryckt och är en källa till motstånd. Detta till skillnad från en kontrasterande, äldre syn på ett områdes centrum som den aktiva delen som de yttre delarna reagerar mot. Annelie gav en levande bild från kaukasus av hur invånarna i specifika situationer kunde påverka konfliktlinjerna i rummet genom enkla medel utan våld.

Fredrik Egefur (Historiska institutionen, Lunds universitet/Arbetarrörelsens arkiv, Skåne) presenterade sin forskning om olika strategier inom fredsrörelsen för att kritisera försvaret och militarismen under det tidiga 1900-talet. Särskilt diskuterades värnpliktsvägran som strategi.
Workshopens bidrag avslutades med en sammanfattande diskussion av dagens bidrag, där den goda möjligheten till ett fruktbart samarbete inom motståndsforskning mellan olika discipliner lyftes fram.