Gunnel Ekroth

Hades tur och retur. Besök i underjorden i den östliga medelhavstraditionen

Forskningsinitieringen består av en internationell konferens med titeln "Roundtrip to Hades: visits to the underworld in the eastern Mediterranean tradition", som äger rum vid Uppsala universitet 9-12 oktober 2014. Att besöka dödsriket och återvända med livet i behåll är ett ämne som fascinerat mänskligheten genom tiderna och i många kulturer. I den europeiska traditionen går temat tillbaka på Homeros beskrivning av Odysseus besök i Hades, en "katabasis" - nedstigning, som gett ekon i både litteratur och konst. Dessa resor till dödsriket, och det finns flera, återspeglas och tjänar som inspiration genom antik och bysantinsk tid, men också ända in i det moderna samhället.

Konferensens syfte är att utforska temat med besöket i underjorden så brett som möjligt, omfattande textuella källor av alla slag, ikonografi, materiell kultur och musik. Huvudfokus ligger på antikens Grekland och Bysans, men föregångare i Främre Orienten och Anatolien och i synnerhet efterantika, medeltida och moderna redogörelser kommer också att inkluderas. Konferensens relevans består i att visa hur ett antikt ämne tas upp, överförs och omformas under århundranden, hur dess kärna både bevaras och bearbetas, samt hur denna process reflekterar vad människor i olika tider och kulturer funnit betydelsefullt. I ett vidare perspektiv syftar även konferensen till att åskådliggöra vikten av det antika arvet i tillblivelsen av vår gemensamma berättelse.

ROUNDTRIP TO HADES. VISITS TO THE UNDERWORLD IN THE EASTERN MEDITERRANEAN TRADITION

Forskningsinitieringen bestod av en vetenskaplig internationell konferens med titeln "Roundtrip to Hades: Visits to the underworld in the eastern Mediterranean tradition" som ägde rum vid Uppsala universitet 9-12 oktober 2014. Organisatörer var Gunnel Ekroth, professor i antikens kultur och samhällsliv, och Ingela Nilsson, professor i grekiska, särskilt bysantinsk, bägge vid Uppsala universitet.

Konferensens primära syfte var att utforska temat med besöket i underjorden så brett som möjligt utifrån olika former av texter, ikonografi, materiell kultur och musik. Antikens Grekland och Bysans låg i centrum, men föregångare i Främre Orienten och Anatolien samt efterantika, medeltida och moderna redogörelser behandlades också, för att ge både synkrona och diakroniska perspektiv.

De 20 inbjuda talarna kom från Belgien, Spanien, Tyskland, Storbritannien, Grekland, Frankrike, Sverige, Danmark, Canada och USA och deras presentationer spände över ämnen som litteraturvetenskap, klassisk filologi, antikhistoria, religionsvetenskap, teologi, arkeologi, bysantinologi, musikvetenskap och konstvetenskap. De 18 bidragens variationsrikedom gav upphov till en mycket rik och stimulerande diskussion, både mellan presentationerna och som avslutning på hela evenemanget.

RESULTAT
Konferensen inleddes av Gunnel Ekroth (en av organisatörerna) som presenterade och problematiserade konferensens tema, i synnerhet vår målsättning att närma sig frågeställningen i ett långsiktigt perspektiv. Därefter följde en key note-föreläsning av Fritz Graf (Ohio State University), antikforskare med religionsinriktning som har en mycket gedigen erfarenhet att arbeta med frågor kring föreställningar kring döden och dödsriket utifrån antika texter och inskrifter. Hans exposé behandlade hur besöket i underjorden har en mycket lång litterär historia, från den sumeriske hjälten Gilgamesh, via den homeriske Odysseus, ända till Dantes Divina Comedia.

De bidrag som presenterades de följande tre dagarna kan tematiseras på följande sätt:

1. DEN ORFISKA OCH ANTIKA TRADITIONEN
Ett genomgående tema i den antika traditionen är hur man kunde förbereda sig för resan till underjorden, framför allt genom att skaffa sig ett religiöst kunnande. Vår kunskap om dessa praktiker har ökat kraftigt genom de så-kallade orfiska eller bacchiska guldblecken som innehåller ett slags kortfattade (och för oss svårtolkade) manualer för hur själen ska bete sig när den anländer till Hades. Scott Scullion (Worster College, Oxford) diskuterade hur dessa guldbleck kan ha förmedlat en förställning om hur själva upplevelsen av att träda ned i underjorden uppfattades samt hur dans kan ha spelat en viktig roll i de ritualer som ingick i de initiationsriter där kunskapen presenterades och förmedlads. Också Miguel Herrero de Járegui (Complutense University of Madrid) fokuserade på hur guldblecken specifikt instruerar de levande inför döden, dels genom en omvälvande upplevelse vid själva initiationen (pathos på grekiska) som för evigt förändrade den som deltog, dels genom en inlärning av "läran om underjorden" via både bilder och en specifik doktrin. Upplevelse och inlärning gick på så sätt hand i hand för att förbereda en person inför dödsriket genom att återskapa ett slags död före den egentliga döden.

Maria Stamatopolous (Lincoln College, Oxford) och Sofia Kravaritous (Archaeological institute for Thessalian studies) presentation utgick från synen på underjordsbesöken i den grekiska landskapet Thessalien, en region som från atenskt håll ansågs som bakåtsträvande och vidskepligt. Utifrån inskriftsmaterial från gravstenar och arkeologiska lämningar utforskades olika synsätt på vad den avlidne skulle möta i Hades. Myten om Alkestis, den thessaliska drottningen som går i döden för sin man men som hämtas tillbaka från underjorden av Herakles, utgjorde en möjlig identifikationsmodell för den avlidne. Guldbleck har också hittats i thessaliska gravar och visar på ett stort lokalt intresse för vad som skulle hända efter döden.

Den romerske satirikern och retorikern Lukianos, verksam på 100-talet e.Kr., erbjuder flera olika perspektiv på besöket i underjorden. Heinz-Günther Nesselrath (University of Göttingen) diskuterade tre varianter, från den klassiska nedstigningen till den mycket oortodoxa skildringen av hur Charon, färjkarlen som för de döda över floden Acheron, övertygar Hermes att ta med honom på en tur av i levandes värld. Charon önskar denna "uppstigning" för att han på ett bättre sätt ska förstå de (i hans tycke) underliga beteende som de döda ofta uppvisar när de är på väg ned i dödsriket.

2. ATT UPPLEVA HADES I OLIKA FORMER
Hades som en fysisk lokalitet eller upplevelse diskuterades också i ett antal bidrag. En aspekt som tidigare inte uppmärksammats var den ljudbild som kopplas till besöket i underjorden i den antika litteraturen. Pierre Bonnechere (Université de Montréal) kartlade det förfärliga oväsen som åtföljde Hadesresenären i skildringar från Homeros till Plutarchos. Enligt dessa källor räckte det med att uppleva enbart detta speciella ljud för att man skulle förstå att en passage ned till underjorden på något sätt var nära eller tillgänglig. I synnerhet det högljudda råmandet hos en grupp med kor var ett säkert tecken.

Vissa specifika platser har både under antiken och senare pekats ut som verkliga nedgångar till Hades, ofta grottor. Wiebke Friese (Aarhus University) diskuterade den antika skriftliga traditionen som benämner dessa lokaler som "nekyomanteia" - "platser där de döda kan konsulteras som orakel". Att identifiera dessa i det arkeologiska materialet har visat sig vara betydligt svårare och Frieses bidrag illustrerade tydligt de metodologiska problemen i form av kraftiga övertolkningar när de litterära beskrivningarna ska överföras på de arkeologiska lämningarna. Bl.a. har ett antaget Nekyomanteion i landskapet Eprios omtalkotas som en hellenistisk bondgård.

Tre bidrag tog sin utgångspunkt i ikonografiska framställningar av Hades. Sandra Karlssons (Göteborgs universitet) bidrag utgick från en relief från ett gravmonument från 100-talet f.Kr. från Rhodos. Här avbildas den döde och hur han kommer i kontakt med olika gudomligheter i dödsriket och hur han slutligen kommer till de Elyseiska fälten. Mitt i reliefen finns ett ovanligt element som skulle kunna vara porten till Hades, en identifikation som utlöste en mycket intensiv diskussion. Annie Verbanck-Piérard (Musée de Mariemont, Belgien) diskuterade en av de mest berömda antika Hadesbesökarna som även kom upp igen, nämligen hjälten Herakles. Denne kopplas i myterna till flera resor till underjorden med olika syften, vilka gett upphov till en rik och varierande ikonografi. Herakles besök i Hades gav grekerna en möjlighet att föreställa sig hur det kunde vara där nere, något som även kan ses i den stora bildtradition som kopplas till honom. Eunice Dauterman Maguires (Johns Hopkins University) utgångspunkt var en liten terrakottafigurin som föreställer en sittande man som håller sig om magen, helt klart med tydliga magsmärtor. Hon kontextualiserade den svullna magens ikonografi och visade hur denna idé utvecklats från antiken till bysantinsk tid, där speciellt den besegrade Hades framställs som en figur med stor, uppblåst mage. Slutligen föreslogs att figurinen kan ha varit ett handtag från ett lock till en skål som kanske användes för att täcka en bunke att spy i eller en potta, ett mycket passande användningsområde.

Även Ivana Petrovic och Andrej Petrovic (University of Durham) presentation av Tartaros kan fogas till denna tematik. Tartaros utgjorde en specifik del av den grekiska underjorden som egentligen användes som ett fängelse för ovanligt otäcka och besvärliga monster och krafter, som vid ett tillfälle förvisades dit för att senare plockas upp igen. Själva nedgången till Tartaros var extra känslig och krävde speciell översyn för att alla väsen skulle hållas på rätt plats.

3. DET KRISTNA HADES ELLER DE KRISTNA I HADES
Speciellt tydlig blev det under konferensen hur de antika uppfattningarna om underjorden och de som besöker denna hela tiden har varit ett levande kulturgods i västerlandets historia. Även de kristna besöker Hades, det grekiska dödsriket, men det framgår att detta Hades är inte fullt ut detsamma som under antiken. Intressant nog verkar Hades ha varit en enorm mötesplats dit alla kom (och som några senare kunde lämna) men som genom detta gav upphov till spännande möten mellan personer som aldrig skulle kunna ha möts i levande livet.

Hades är ju en hednisk plats och institution men som gradvis aproprieras av de kristna. En central del i denna process är hur Hades efterhand kommer att utvecklas till Helvetet. Zissis Ainalis (Paris 1 Panthéon-Sorbonne) diskuterade tre texter som anses vara de första redogörelserna för besök i ett kristet eller kristnat grekiskt-romerskt Hades. Den första berättelsen är daterad redan till 100-talet e.Kr., och här Jesus själv besöker underjorden för att hämta upp de rättfärdiga. Jesus relation till dödsriket ger samtidigt upphov till vissa intrikata problem som återkommer i den tidiga kristna traditionen och som tydligen behövde diskuteras och genomlysas. Cecilia Wassén (Uppsala universitet) studerade huruvida Jesus faktiskt ansågs ha besökt dödsriket efter sin död under de dagar innan han återuppstod. Detta intrikata problem avhandlades av ett antal tidiga kristna skribenter som försökte lösa den kronologiska sekvensen på ett sätt som också passade synen på Jesus både som Guds son och som återuppstånden.

Andra framstående kristna resenärer till och från Hades var Jungfru Maria som i den litterära traditionen från 400-talet och framåt både besöker underjorden och för en dialog med densamma, ett tema som presenterades av Thomas Arentzen (Lunds universitet). Intressant nog finns det ingen ikonografisk reflektion av dessa redogörelser trots att de är så vanliga i litteraturen. En figur från Hades som däremot spelar en framträdande roll i den bysantinska konsten var Hades själv. Henry Maguires (Johns Hopkins University) bidrag visade hur avbildningarna av dödsguden Hades intressant nog skiljer sig åt i västerländsk och bysantinsk konst. I den förra är han ett förfärligt monster, medan han i den bysantiska ikonografin framställs i mer mänsklig form, till och med lånande drag från det antika grekiska sättet att avbilda en gud. En anledning till detta kan vara att Hades framförallt framställs på ikoner som besegrad av Kristus och att eftersom ikoner tillbads, befanns det vara olämpligt med en för grotesk ikonografi för Hades. I andra bysantinska sammanhang avbildas dock Hades alldeles svart och med klor, ett slags Djävulen.

4. HADES - NACHLEBEN
Den kristna hanteringen av besöket i Hades kan ses som en fortsättning av den antika men rör vi oss ännu längre fram i tiden möter vi diskussioner av resan till underjorden som återkopplar och återanvänder de rent antika berättelserna på ett mer fristående sätt.

Uppkomsten av operan i 1600-talets Italien kan kopplas till samtida försök att återskapa antikt drama. De första två renässansoperorna (men även senare 1600-talsoperor) behandlade Orfeus och Eurydike, ett tema som avhandlades i Lars Berglunds bidrag (Uppsala universitet). Musikens makt står i centrum för Orfeus möjligheter att befria sin döda hustru från Hades grepp och detta blir en utmaning att lösa både vad gäller sång och musik, vilket sker på mycket olika sätt hos olika kompositörer. Ett annat exempel på samtidsrelevans är Adam Goldwyns (North Dakota State University) diskussion av "The Anarchiad", ett påhittat satiriskt epos från 1780-talets Amerika med syfte att tala för federationens sak. Författarna påstod sig ha "hittat" och översatt ett uråldrigt epos som legat till grund för Homeros, Vergilius såväl som Dante! Vid besöket i underjorden, "The Land of Annihilation", möter barden motståndare till den amerikanska federationen och en intensiv politisk, ideologisk och personlig debatt uppstår, precis som i Lukianos skildringar av möten i Hades.

Ett annat bidrag som kan placeras i kategorien Nachleben är Sarah Iles Johnstons (Ohio State University) diskussion av varför det i den antika uppfattningen inte fanns en föreställning om att de som återvänder från Hades hade en ruttnande eller på annat sätt av döden skadad kropp. En jämförelse med moderna berättelser om de döda som återvänder och där den döda kroppen är inskriven i en kristen tradition visade tydligt på det intressanta faktum att det inte finns någon antik grekisk zombietradition. Dock trodde de antika grekerna på spöken.

PUBLICERING
Av talarna har 16 stycket har tackat ja till att bearbeta sina bidrag för publicering och åtminstone tre bidrag till som specialbeställts beräknas ingå för åstadkomma ett så heltäckande spektrum som möjligt. Målsättningen är en volym i antologiform som genomgått peer rewiev och som ges ut av ett internationellt vetenskapligt förlag. Brill (Leiden) har approcherat oss för möjlig publicering i en ny serie med titeln Cultural Interactions in the Mediterranean (CIM) som är inriktad på kulturinteraktioner i ett långtidsperspektiv i denna delen av världen, vilket passar vårt ämne mycket bra.

UTBLICK
Förutom det vetenskapliga värdet i själva konferensen och diskussionen samt den kommande publikationen, så kan vi konstatera att arrangemanget utgjorde ett synnerligen lyckat samarbete mellan ämnena Antikens kultur och samhällsliv och Antik och bysantisk grekiska genom att den belyste och problematiserade kopplingarna mellan antiken och den bysantinska perioden och knöt samman våra respektive stora internationella nätverk. Intressant nog organiserades en annan konferens om nedstigningar till Hades tidigare under 2014 i Montreal av Pierre Bonnechere, som även deltog i vårt arrangemang. Tematiken var dock annorlunda och enbart i den antika traditionen belystes. Detta visar tydligt att vi som forskare är långt ifrån klara med att utforska hur man under olika perioder tänkte sig den plats där man hamnade efter livets slut och hur man återkommande spekulerade och tänkte kring det faktum att för vissa var det förunnat att faktiskt ta sig därifrån.