Sylviane Robardey-Eppstein

Spatiala frågor och utmaningar för definitionen av den romantiska teatern: Dumas den äldres dramatik som underlag och exempel

I en internationell forskningskontext där teaterhistoriografin håller på att omvärderas, i synnerhet vad gäller definitionen av den franska teatergenren "romantiskt drama" ("drame romantique"), syftar symposiet till att orientera blicken mot nya perspektiv. Det dominerande fokuset på Victor Hugo har länge bidragit till att hans dramaproduktion har setts som en modell för den romantiska teatern i Frankrike, men kanoniseringen av Hugo har överskuggat andra lika viktiga fenomen. För att förstå hur genren bildats är det nu aktuellt att analysera dessa fenomen. Det förefaller relevant att ifrågasätta rådande värderingar och undersöka genren utifrån andra kriterier än de strikt litterära. Relationen och interaktionen mellan text och scen, och epokens nya sätt att hantera den sceniska dimensionen, är ett incitament att med nya verktyg studera de dramatexter som producerades under Romantiken. Särskilt viktigt är det att fokusera på spatiala frågor för att fördjupa och förfina kunskapen om begreppet "drame romantique" i Frankrike, och därav i övriga Europa. Genom nya koncept, metoder och teorier, vill vi pröva olika spatiala företeelser och sondera frågan utifrån Alexandre Dumas den äldres dramatik, vars bredd, mängd och variation utgör ett synnerligen rikt underlag för undersökningar av hur spatiala teorier kan användas som verktyg för att komma åt och omvärdera den romantiska teaterns komplexa konstruktion och definition.

I en internationell forskningskontext där teaterhistoriografin håller på att omvärderas, i synnerhet vad gäller definitionen av den franska teatergenren "drame romantique", syftade symposiet till att orientera blicken mot nya perspektiv, med fokus på kopplingen mellan spatiala och generiska frågor. Denna teoretiska utgångspunkt kan leda till en fördjupning och en förfining av kunskapen om "drame romantique" som genre och som begrepp i Frankrike, och därav om teatergenrer som präglas av romantiska drag, i övriga Europa. Frågan sonderades utifrån Alexandre Dumas den äldres dramatik, vars bredd, mängd och variation utgör ett synnerligen rikt underlag för undersökningarna. Sammanlagt deltog 20 forskare från Sverige, Frankrike, USA, Tyskland och Italien.
Symposiet initierades och organiserades av Sylviane Robardey-Eppstein och Nicolas Manuguerra som båda bedriver forskning med det franska romantiska (melo)dramat som huvudobjekt. Syftet var att i Uppsala samla världens främsta specialister på Dumas dramatik och/eller fransk 1800-talsteater, och på så sätt anknyta till internationell forskning och skapa ett nätverk för uppbyggandet av olika projekt som involverar de två Uppsalaforskarna.
Symposiet öppnades med en tvåsidig introduktion. Sylviane Robardey-Eppstein började med att presentera de olika förutsättningarna och förväntningarna kring symposiets initiering, och erbjöd en kort översikt av forskningens utveckling och begränsningar kring definitionen av den romantiska teatern i Frankrike. Sedan kunde Nicolas Manuguerra argumentera för symposiets inriktning mot spatiala frågor, genom ett bidrag som gav insikter om teoretiska grunder och problem : spänningen mellan text och scen, mellan det litterära och det spektakulära, men också varierande former och hybrida komponenter innebär att spatialiteten blir en viktig markör och ett verktyg för analysen av genrens särdrag och otaliga inflyenser. Den är vidare avgörande för tolkningen av olika textuella och sceniska tecken.
Prof. Florence Naugrette (univ. Paris-Sorbonne) var keynote-speaker. Hennes mångårig forskning kring "drame romantique" (främst dess estetik, dess poetik och dess periodisering) gjorde henne till en självklar talare för att öppna frågan och lyfta fram dess komplexitet, med bidragstitel "Lieu du genre et genres des lieux : topique des espaces dans le théâtre romantique", där exempel också togs hos andra dramaturger (Hugo, Musset, Vigny) och deras uppsatta pjäser fram till moderna, nutida iscensättningar. På så sätt gavs en grundläggande kontextualisering, i både djup och bredd, för att belysa programmets frågor.
De övriga forskarna presenterade sina bidrag enligt ett förenligt program som var tänkt utifrån fem olika aspekter av problematiken kring artikulationen mellan rum och genre i Dumas dramatik:
1) LIRE L'ESPACE PAR LES MANUSCRITS : TRACES, FAÇONNEMENTS, REFAÇONNEMENTS GÉNÉRIQUES ?
Under denna första session behandlades främst genetiska tillvägagångsätt. Man reflekterade över hur olika typer av handskrifter kan bära olika spår av sceniska strategier kopplade till genrens egenskaper. Olivier Bara (univ. Lyon II) koncentrerade sig på diskrepansen i den teatrala paratexten (scensanvisningar, osv.) mellan handskrifter och editioner. Roxane Martin (univ. de Lorraine / Metz) undersökte handskrifter i ljuset av musikpartiturer för att studera musikens roll i dramats spatiala struktur. Marion Lemaire (univ. Paris 8) utgick ifrån handskrifter där skådelspelaren Frédérick Lemaître hade omarbetat texten och påverkade iscensättningen av dramat. Marie-Pierre Rootering (univ. Düsseldorf) jämförde utifrån handskrifterna de spatiala förändringar som uppstår när en pjäs bearbetas för att adpateras på en ny teaterscen. Jean-Claude Yon (univ. Versailles) utgick ifrån handskrifter för att granska censurens roll och påverkan på behandlingen av tid och rum i pjäsen.
2) STRUCTURATIONS, DÉLIMITATIONS ET DÉFINITIONS DE L'ESPACE : INCIDENCES GÉNÉRIQUES ?
I andra sessionen studerades hur den spatiala strukturen i texten kan påverka eller särskilja typiska generiska drag av pjäsen. Georges Zaragoza (uni. de Bourgogne) undersökte Dumas användning av scenridån så som den speglar sig i scenanvänvisningarna, och övervägde dess strukturella värde som en typicitet av den romantiska scenpraktiken. Nicolas Manuguerra (univ. Uppsala) lyfte fram sin egen forskning om "para-spatiala", transitoriska rum i dramat och deras kopplingar till konkreta "praktiklabla" företeelser på scen. Sylvain Ledda (univ. Rouen) koncentrerade sig på vissa dekordelar som fungerar både som objekt och som "mikro-rum" i dramat.
3) LA GÉNÉRICITÉ ENTRE ESPACE HISTORIQUE ET HISTOIRE SPATIALISÉE
I och med att Historien och dess spatialitet hanteras flitigt inom genren och utgör bakgrunden för många pjäser under Romatiken, studerades detta perspektiv i denna tredje session. Först med Stéphane Arthur (Orléans) som studerade hur en viss historisk period behandlas rumsmässigt i Dumaspjäser. Sedan med Sophie Mentzel (univ. Nantes) som undersökte representationen av det kungliga i historiska dramer, och dess specifika rumbehandling. Sedan med Barbara Cooper (univ. New Hampshire) som konfronterade två spatiala företelser, den ena i ett historiskt drama och den andra i ett "nutidsdrama". Christine Prévost (univ. d'Artois) avslutade denna session genom att studera de spatiala strategier som präglar ett historiskt drama när det suggestivt refererar till den politiska situationen och dess platser under Dumas tid.
4) ESPACES « ROMANTIQUES » POUR HISTOIRE « CLASSIQUE »
Under denna session behandlades de romantiska spatiala egenskaper i pjäser som inspirerar sig av Antiken. Maurizio Melai (univ. Paris-Sorbonne / Pisa) tog exemplet Caligula. Angeliki Giannouli (Open University of Cyprus), som var planerad i programmet men blev tvungen av ställa in sin resa till Sverige, skulle ha undersökt fallet L'Orestie. Hon kommer dock att lämna in sin text för publikationen i symposiets acta.
5) TENSIONS SCÈNE / HORS-SCÈNE : PAR-DELÀ LES GENRES ?
Den sista sessionen var riktad mot studier kring spänningar som existerar i texten och under föreställningen mellan det som beskrivs och ses på scen och det som sker utom synhåll, utanför scenen, vilket skapar imaginära föreställningar hos läsaren och/eller åskådaren. Anne-Marie Callet-Bianco (univ. d'Angers) visade hur dessa tensioner bidrar till att skapa en "espace fantasmatique" kring karaktärerna, i synnerhet drottningfiguren. På samma sätt observerade Julie Anselmini (univ. de Caen) denna tendens när det rör sig om hur olika städer (Neapel och Paris) målas och anförs i dramat. François Vanhoosthuyse (univ. Paris Sorbonne-Nouvelle) tittade på hur olika scenografier som härstammar från romanestetiken tar form i pjäser och spelar på mentala processer. Hélène Laplace-Claverie (univ. de Pau) avslutade med studiet av dessa "scen-kuliss" tensioner i en pjäs där strategier kan jämföras med "filmiska" (tidig-cinematografiska) processer.
Efter varje session fanns det tid för fruktbara diskussioner där andra bifrågor kunde tas upp. Förutom huvudfrågan om relationen mellan rum och genre, var Dumas kollaboration med andra mindre kända dramaturger ofta i centrum, för att överväga i vilken mån dessa hade influerat kompositionen av pjäsernas spatiala struktur och sceniska strategier. Då kunde genrens flyktiga definitionen diskuteras utifrån andra genrer som melodram, tragedi, vaudeville, m. m. Dessutom har Dumas särposition i den övriga teaterproduktionen från perioden, långt efter 1830-talet, uppmärktsammats, samtidigt som likheter med eller avvikelser från Victor Hugos dramatik kunde diskuteras. Detta i sin tur problematiserar de traditionella kriterierna och tidsgränserna för begreppet "drame romantique", där den spatiala frågan är en viktig markör.
Symposiets acta kommer att publiceras under titel : Espace et généricité dans le théâtre (co)signé Dumas père, sous la direction de Sylviane Robardey-Eppstein et Nicolas Manuguerra, Paris, Classiques Garnier, coll. « Rencontres », Série « Études sur le théâtre et les arts de la scène ». Boken, som kommer att innhålla en inledning skriven av Sylviane Robardey-Eppstein, planeras komma ut i slutet av 2016. Ett kontrakt med förlaget har undertecknats.
Som en följd av mötet i Uppsala organiseras 4-5 februari 2016 ett till symposium kring Dumas den äldres teater, vid université d'Angers: Le Théâtre d'Alexandre Dumas (père) : héritages et renouvellements, under ledning av Anne-Marie Callet-Bianco (Angers) och Sylvain Leddda (Rouen), där fler franska forskare anknyts och där Sylviane Robardey-Eppstein medverkar i den vetenskapliga kommittéen och deltar med eget konferensbidrag.
Symposiet uppfyllde alltså sitt syfte att lyfta fram spatialiteten som en avgörande aspekt för att omvärdera och överväga teoretiska och metodologiska problem kring definitionen av genren "drame romantique". Vidare bidrog symposiet till att visa hur Dumas dramatik, som hittills har överskuggats av Victor Hugos produktion i teaterhistoriografin, är ett avgörande studieobjekt för att bygga en epistemologisk reflexion kring genren. Därav visades också relevansen av denna forskningsinitiering : forskningen kring Dumas dramatik har fått förnyade inriktningar och perspektiv som kommer att beprövas under flera internationella möten i framtiden, vilket innebär nya möjligheter för att vidare granska det franska romantiska dramat som genre, i synnerhet dess estetiska och poetiska särdrag samt dess mångfacetterade egenskaper. I detta sammanhang har forskningen som bedrivs i Uppsala bidragit till olika impulser tack vare organisationen av symposiet.