Christine Fawcett

Pupillspegling i ett utvecklingskontext

En fundamental fråga inom psykologin är hur spädbarn relaterar till människor i sin sociala miljö. Spädbarn uppmärksammar särskilt andra människor väldigt tidigt i livet, men vilken sorts information de är känsliga för? Hur lär de sig att reagera på andras känslomässiga tillstånd? En möjlig mekanism som skulle kunna sammankoppla arousalnivåer mellan individer är pupillspegling. Detta fenomen, där pupillens storlek ökar hos den som observerar att pupillen utvidgas hos någon annan, har tidigare demonstrerats hos vuxna. Vi har nyligen också observerat detta hos spädbarn (in press, Psychological Science). Hos vuxna är pupillspegling relaterat till empati, tillit och grupptillhörighet, men den underliggande mekanismen skulle kunna vara att två människors arousalnivåer är synkroniserade. Alltså, att uppfatta att någon annan bli aroused baserat på deras pupillstorlek leder till arousal hos en själv, vilket leder till att den egna pupillen utvidgas. Den existerande vetenskapliga litteraturen visar att pupillspegling är ett robust fenomen hos vuxna och nu även hos spädbarn, men vi vet inte vilka mekanismer som driver den. I detta projekt använder vi ett utvecklingsperspektiv för att testa hypotesen att pupillspegling drivs av grundläggande arousalnivåer och senare moduleras av sociala faktorer och integreras i ett nätverk av socialkognitiva förmågor.